Aftonbladet – 20 mars 1868, sida 2

ryckte dervid så i den ena tömmen, att hästen gjorde ett språng åt sidan. Detta förargade Pehr. Han gaf djuret ett piskrapp, under det han med något släpande ton fortfor: Hon var icke godlikare mot honom än hästen här skulle vara emot mig, om jag icke hade piskan att taga till när det knep; men riksdagsman han var alldeles för slät och derföre gick det som det gick, och folket i Dn sade, att om han vetat, hvad de visste, a... Meningen fullbordades icke. Pehr hade brukat piskan alldeles för mycket, så att när det nu svängde af från stora vägen, skedde det med sådan fart, att släden gick omkull och ena fimmerstängen bröts utaf. Svärjande af alla krafter, reste sig Pehr från kullerbyttan i snödrifvan. Elna reste sig äfven, fullkomligt oskadad och plockade upp de kringströdda paketerna, gjorde af dem ett knyte och plockade äfven tillhopa Pehrs saker, som blifvit kringvräkta. Huru Pehr skulle få hem släden, blef nu litet svårare. Med tillhjelp af några spikar, en tågstump och grimman band han samman den afbrutna fimmerstången, så att han gående bredvid skulle kunna köra hem. Skymningen var i antågande. De hadeen god fjerdingsväg qvar till Granbacken, och sedan hade Elna lika långt igen, innan hon kom fram till Wiväg. Hon ansåg derföre bättre att icke göra kroken ned till Granbacken, utan gå den genaste vägen förbi prestvården. Hon lade sitt knyte tillbaka i släden; Pehr lofvade att skicka upp det den följande morgonen, och så skildes de åt. (Forts. följer.)