Aftonbladet – 20 mars 1868, sida 2

des hon i den med fårskinnsfällar bekläddsa släden, och så bar det af. Pehr körde friskt, och klockan var ännt icke åtta, då de foro in i köpingen. Elna hade mycket att uträtta och fick e söla, om hon skulle hinna blifva färdig til den af Pehr bestämda afresan klockan toll på middagen. De fyra timmarne gingo fort, och Elna fick under dem icke tid att förtära något. Pa klockslaget var hon hos handlanden, der Pehr hade hästen i ordning. Hon fann honomi en pglad sinnesstämning. Det var likväl icke nagon fara med den hederlige bonden, utan Elna instufvade sina paketer och sig sjelf i äden och klockan half ett voro de på hemvägen. Pehr, som eljest var tyst, blef nu mycket meddelsam och hade åtskilligt att förtälja om sig sjelf och om Sven Ivarsson på Bergåsa, ,riksdagsmannen gemenligen kallad. Pehr hade fått veta, att Sven Ivarsson den öregående aftonen varit på Wiväg och detta saf anledning till mycket ordande om hoom, och om hvilken fin fru riksdagsmanmnens ustru varit. Hennes far hade också varit sn herreman, och hon var så utlärd i finare saker, att hon kunde båd spela och sjunga. Fager hade hon äfven varit och grann att se på. Sven hade också hållit henne alldees som om hon varit en prinsessa, menade Pehr. Men nog tror jag, tillade han, att det var som bäst, att hon fick dö, för det blir lå alltid ledt till sistenes, när en bonde gifer sig med en herremansdotter. Herrefolset de böra vara för sig och bönderna få ig. Riksdagsmans fina fru, hon hade då eller icke någon kärlighet för honom, nej cke så mycket som så. Pelle skulle stryka ned den ena handen öfver den andra och