-Ipens logik, då han ingår vidare i dage e I frågor Och vill bevisa, att endast kyrka tjeger den sanna talfriheten — det är egen ligen sannt — att hon allena bör afslut äktenskapet. och öfvervaka skolan. Stöt sucken, att sekten öfvervakar predikstc len, hvarifrån hon icke genom någon la , kan hindras,, är af lika muntrande verka -Jsom beskyllningen för spioneri och fanatisn då, om vårt minne icke bedrar oss, historie har ganska mycket att berätta om prester .Iskapets spionkonster och fanatism, under flstundom i blodiga bokstäfver. Hållom oss vid hufvudsaken, civiläkten skapet. Hr furstbiskopen säger med torr Jord, hvad man ända tills nu blott hörde a Jusla sockenprester, att ett äktenskap uta: kyrklig välsignelse är icke något äktenskar Utan kyrkans uteslutande mellankomst fö; Idömer Gud hvarje begärelse, hvarje akt emedan han föraktar barnen såsom frukte af boleri... Kyrkans fiender, sjelfva besud lade med orenlighet, v se individen, ft miljen, det icke mer kristliga samhället på samma sätt i orenligheten. Hr furstbiskopen slutar denna icke särdeles snygga kapucinade med aposteln Pauli ord, hvilken ka lar äktenskapet ett stort sakrament i Chr sto och kyrkan,. Vi framhålla mot honon och de ifrare, för hvilka det mindre gäller bibehållande af den kyrkliga vigseln än förhindrande af äktenskap med annorlunda troende, ett annat, af det katolska presterskaet aldrig citeradt ställe ur de paulinska orefven. I den korintiska tna församlingen under den första tiden förekommo talrika blandade äktenskap, d. v. s. den ena parten hade förblifvit hednisk, den andra var omvänd. Det fattades icke zeloter, hvilka yrkade d äktenskaps upphäfvande. Till deras adress gå de betydelsefulla, milda orden, som Paulus skrifver i första brefvet till de Korinther, kap. 7, v. 12 och 13: Om a är, att en broder hafver en otrogen hustru, och hon hafver vilja till att bo med honom; skilje då han icke henne ifrån sig; och om en qvinna hafver en otrogen man, och han hafver vilja till att blifva när henne, skilje icke då honom ifrån sig. Om Paulus i dag vore kyrkoherde i stiftet Trient oc uppställde dessa toleranta grundsatser, sa skulle det hända honom, att han blefve afsatt af sina andliga öfverherrar. En gang i taget beskyller furstbiskop Riccabona de liberala, att de blott derför vilja skilja kyrkan fran skolan, på det osedlighetens brodd må inkastas i ungdomens hjertan. Det åligger kyrkan, att kalla till sin pligt alla vetenskaper, som icke specielt Sa selsätta sig med henne, emedan de, ställda utom det religiösa området, äfven på afs kunna inverka skadligt på tron. Att skilj kyrkan från skolan är själamord, till och med en minskning i prestens inflytande utgör en svår fara för barnens tro och sedlighet. Klassisk är Riceabonas definition öfver konkordatet. Gasser hade medgifvit, att konkordatet medfört fördelar för honom, hans trientinska kollega säger, att kyrkan derige-. nom afstått många rättigheter! Icke mindre klassisk är hans uppmaning till ödmjukhet, emedan högmod är otrons och förderfvets enda kä med hans omedelbart derpa följande försäkran: Försynen gjorde mig till den sista heliga ringen, som förenar er med trons medelpunkt; till den kanal, som ur den eviga lifskällan i eder inleder sanningens skatter. Ar detta kristlig ödmjukhet? Sonen af azareth sade till sina lärjungar: Den bland er, som vill vara den förste, han vare len siste, gånge bort och tjene sina bröder. dandess ha tiderna visserligen mycket rändrat si Det är icke kristendomen, som våra biskopar försvara, utan sitt välde. Kristendomen, ursprungligen djupt demokrak, en tröstens lära för de arma och elänliga, har under sina ledares händer förlorat in fordna karakter. Att åt honom återröfra densamma, att befria kärnan fran de al, af hvilka hvarje århundrade låtit ett rytt växa er honom, deri ligger en hufruduppgift för samtiden. I protestantism om i katolicism sträfvar det närvarande lägtet efter luttring af religionsbegreppen; len kamp, som Zions väktare utgifva för ett itrotningskrig mot kristendomen, hotar närnast endast kyrkodömet. I förflutna dagar träfvade blott den individuella anden, i dag träfvar mensklighetens ande efter befrielse. 3iskoparne darra för honom och förbanna nom, förgätande det vackra stället i andra refvet till de Korinther, kap 3, v. 17, hvilet sedan länge ljuder för dem som ett farigt kättarord och underbart förutsäger den nensklighetens emancipation, som fullbordas nför våra ögon: Dominus autem spiritus st, ubi autem spiritus domini, ibi libertas. — Herren är ande; der nu Herrens ande är, jer är frihet. SR