Så tolllka ahorarekretsen. —N, ORKEN Ett herdabref. jande uppsats, som nyligen stått at ien-tidningen Neue freie Presse, 1 väl närmast afseende på den, för n pågående andliga striden i Österrike; prela. turens ansprak och sätt att uppträda äro dock öfverallt desamma, och således ha vi trot artikeln äfven kunna intressera svenska lä sare genom de osökta anledningar till jemförelser den erbjuder mellan biskopligheten Tyrolen och — Hernösand till exempel. Den andliga striden väger i Osterrike hi och dit; motsatserna stöta härdt och ome.delbart tillsammans med hvarandra. Tro och tanke stå nästan åter gent emot hvarandra såsom i reformationens första dagar; säsom då förtiden flygbladet eller den lärda stridskriften, så kämpar i dag journalistiken mot romerskt tillskansningsbegär och herrsklystnad; såsom på tjugooch trettiotalen af sex. tonde århundradet genljuder kyrkan af polistik, dånar fran predikstolen fördömelseordet mot de djerfva angriparne. Presten, som predikar, talar icke sällan en ledande artikel; bis opem som utfärdar ett fastlagspåbud, författar en pamflett. Österrike är i dag i sanning ett idcernas slagfält; framskridandets, upplysningens och humanitetens ande har åt sig utvalt detta land, för att här, hvarest han under menniskoäldrar var straffbar, hatad och biltog, vinna sin afgörande seger. De österrikiska kyrkofurstarne känna stri. dens betydelse, de äro rastlöst verksamma. Ehvar en sten blir lösbruten ur den hierarkiska byggnadens mur, skynda de fram och fästa ett herdabref öfver öppningen; deras ton är lidelsefullt upprörd, liten deras kärlek, styrt deras hat. De begge andliga öfverherarne i Tyrolen stöta isynnerhet i krigstrumpeten för att samla de troendes skaror; i trosenhetens land följa herdabrefven hvarandra lag på slag. För få veckor sedan Gasser, i dag Riccabona, furstbiskopen af Trient, hvars fastlagspabud af den 29 Januari vi vilja egna nagra betraktelser, liksom vi gjort med Gassers bref. Vår artikel öfver biskopen af Brixen har till vår förnöjelse Kyrkotidningen ordagraunt aftryckt och derigenom gjort tillgänglig äfven för de fromma kretsar, som icke läsa vårt gudlösa blad; vi rekommendera äfven följande rader till dess uppmärksamhet. Aposteln Paulus skrifver i sitt bref till de Galater, kapitlet 5, versen 22: Fructus audiem spiritus est caritas, gaudium, pax, longaniMmitas, bonitas, benignitas, fides — öfversatt: Andans frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet, tro. — Om vi med denna mattstock i handen taga ihop med furstbiskopens af Trient herdabref, så finna vi icke utan förskräckelse, att det besitter de rakt motsatta egenskaperna, och vi äro till wår ledsnad nödgade till den slutsatsen, att det icke är en frukt af den kristliga, utan af den herrsklystna presterliga andan, hvilken: tyvärr mer än eldtungorna, som vid pingsthögtiden föllo öfver apostlarna, lifvar vältaligheten hos alla statskyrkors tjenare. Furstbiskop Riccabona börjar sin epistel med att såsom Simplicius i Weilens Edda Topa: Strid, strid ! Han vet, att liberalismen betonar det lägre presterskapets eländiga beroende, derför säger han, att man vill uppvigla detta mot biskoparne.. Han vet, att det romerska väsendet sträfvar emot den tyska andan, derför fördömer han de gudlösa drömmarne om nationalkyrkor.. Kyrkan är angripen i sin lifsprincip (nella parte piu vitale man gör henne enheten, heligheten, ofelbarbeten stridiga. Hvad gudomligt återstår er, utropar han, om man tar ifran er dessa ting? Vi kunde svara honom: Kärleken! men han skulle icke förstå oss, ty hans hjerta är fullt af hat mot de oliktänkande, dem han blott kallar la setta (sekten). Det rikaste måttet af sin vrede utgjuter han naturligtvis öfver Italien. Om försäljningen af kyrkogodsen säger han, att de andligas egendom blifvit begrafven i röfvarenas lupska svalg; annexionen af Markerna och Romagna kallar han en tjufkomedi, den italienska regeringen förevitar han samvetslöshet, falska eder och hycklande försäkringar. Deröfver vilja vi icke gå till rätta med honom, ty det tartufferi, hvarmed man i Paris såväl som i Turin behandlar den romerska frågan, upprör äfven hos oss mången gang vederviljans känsla. Men furstbiskopen nöjer sig icke dermed, han påstår om det italienska framstegspartiet, att det fördrifver munkarne ur deras boningar, ur deras hemvist, som är ockraren, gatstrykaren, den fala tärnan lagligen tillfö adt, för att lemna dem till pris åt den långsamma hungersdöden utan ett stycke bröd. Han pästar vidare, att sekten gripit till dolk och bila, att den skickat mördare till den eviga staden för att lägga eld intill minorna och af Rom göra en kyrkogård. Man vore frestad att kalla det ett skamligt förtal, men det är blott ett misstag. Hr furstbiskopen har läst, att segrarne vid Mentana mördade nägra hjelplösa, sarade garibaldianer, och han öfverflyttar af en liten minnessvaghet på sekten hvad Guds stridsmän gjort. Efter utfallet mot Italien vänder sig herr Riccabona till Tyrolen. Luften är visserligen i det hela temligen ren, men den onda, fran Wien utgaende surdegen (lievito) och smädelserna af föraktliga skriblerer (scribacchiatori) hade äfven här verkat menligt. Afveni Ty: rolen upphöjer en och annan Ischarioth sitt hufvud, och man fordrar fördrö andra bekännelser på en mar Guds synnerliga nad trons, fördragsmä renhet skapat ett folks berömmelse och hj temod, som i sin fattigdom känner sig rikt och lyckligt, emedan det är stolt öfver denna sin endaste skatt. Få rader förut sade furstder. gehom sa