Borrningsarbetena vid Osmundsberget. Kapten OC. G. Lundborg, som leder borrningsarbetena vid Osmundsberget, har till direktionen för Osmundsbergets aktiebolag afgifvit en berättelse, uppläst vid ordinarie bolagsstämman den 16 Mars, i hvilken han ör för Lorrningsarbetena och de frade jordlagrens beskaffenhet, dels framställer sina åsigter rörande sannolikheten af bergoljans förekomst i Osmundsberget, åsigter, dem han stödjer på erfarenheten från af honom företagna borrningar i Amerika. Den intressanta berättelsen lyder sälnnda: Sedan direktionen beslutit att borrningsarbetet vid Osmundsberget skulle börja så fort ske kunde innan förlidne års slut, afsändes lokomobil och borrverktyg i medio af November månad. Vid min ankomst till Osmundsberget den 26 November befanns större delen af det erforderliga virket redan framfördt på platsen, så att förtimringen och uppsättningen af borrställningen genast kunde börjas. Lyckligtvis var vädret vackert under månadens sista dagar, hvilket tillät anändandet af betydlig arbetsstyrka, så att borrställningen eller tornet, en byggnad af 44 fots höjd, var upprest och färdigt för borrningsarbetets början lördagen den 30 November. Hvarken lokomobil eller borrredskapen hade dock ännu anlänrdt, ehuru de senare voro på väg från Falun. Jag torde här få anmärka att en ångmaskin icke är absolut nödndig för borrningen, som består i borrens oupphörliga lyftande och fallande, utan kan dertill användas hvilken annan tillräcklig kraft som helst. Det var min afsigt att till en början, intill dess lokomobilen m. m. hunnit anlända och placeras, använda handkraft, hvarigenom borrningsarbetet, då borrtornet var i ordning, kunnat taga sin början straxt vid borrapparaternas ankomst, så snart de blifvit sammanskrufvade. Lokomobilen ankom efter stora svårigheter söndagen den 8 December. Frakten derför blef höore än som beräknats till följd af det starka snöfallet och yrvädret, hvilket vid den tiden inträffade. Härvid måste dock anmärkas, att om den icke då framforslats, så hade den alldeles icke, utan ofantligt högre kostnad, kunnat transporteras förr än snön bortgått, således icke förr än långt fram på våren. Snön ligger nemligen i ofantliga massor i trakten norr om Falun och väsen emellan snöväggarne hålles endast med möda så bred att en enbetssläde, af der bruklig smal sång kommer fram. Det var således icke förr än torsdagen den 19 December som borrningsarbetet började med tackjernsrörens neddrifvande. Rören, hvilka äro af fem verktums diameter, neddrefvos med hejare ill ett djup af 18 fot under den ursprungliga jordytan, då skiffer hindrade vidare neddrifning. Borrningen medelst ångmaskin började följande lag och fortsattes genom vexlande er af skiffer ÅN lera till 29. fot, då fast skifferbädd påträfades. Sedan skifferlager af nära nog likartad beskaffenhet genomgåtts till 52!2 fots djup, påträffades leremellan och 62 fot tvenne lerlager med mellangande tre fot skiffer. Vid borfningen uti derpå Hjande lager, bestående af hård, hvit kalksten, observerades att det sista lerlagret, som består af en mycket hård, grå lera, hvilken bryter sig som linta, föll in och fyllde borrhålet, och således Jldeles hindrade arbetets fortgång. Borrhålet ippborrades nu ifrån jernrören till så stor diameter som dessa senare medgåfvo, och rör af ernplåt nedfördes genom lerlagren till 62; fots ljup. Dessa rör äro af 45, tums inre diameter och kunna sålunda borrverktygen, hvilka, såsom rån början ämnadt, borra brunnen till, 4 tums liometer, fritt passera derigenom. Nämnde rörs iedsättning var förenad med tidsutdrägt och icke betydliga svårigheter. Det visade sig nemligen tt, vid hålets uppborrning till större diameter, jemnheter och afvikningar från den absolut per,endikulära riktningen egt rum, en följd af de lika lagrens stora lutning, uppgående till icke nindre än omkring 75 grader. Det är klart att orren, vid dess genomträngande från ett lager till tt annat, på samma gång arbetar i båda lagren, varvid den måste hafva en benägenhet att förskjuta ig från det hårdare in uti det lösare lag; Gränen för denna afvikning bestämmes naturligtvis af kilnaden emellan sjelfva borrens och borrstångens liametrar jemförd med den fasta borrstångens längd, varaf man finner att den möjligen kunnat uppgå ill 4 tum på 21 fot, således en blott ringa afviking från vertikal-linien, men dock tillräcklig att örsvåra rörens nedsättning. Detta i förening med et hinder som framställdes af lerans oupphörliga