Aftonbladet – 18 mars 1868, sida 2

min slägt är så beskaffad, att hon finner si I vara mera skyldig att hafva en Öxenstjern: med sig än deras närmaste slägting, hvilke de borde söka att producera. Jag undanta ger morbror Carl och tante Malena, ty den kan jag ej nog tacka, äfvenså morbror Pon. tus och tante Lotta; men morbror Ulrich och tante Fersen hafva aldrig visat mig den min: sta höflighet, ehuru jag alltid fullgjort mir på det högsta. De lära utan tvifvel tycke om Oxenstjernas sällskap för det han kar sucka, sjunga tendra visor, vara litet malitieux och equivoque — ibland mindre å propos — soupirera för den sista han ser, aldrig tänka på något solide, småskryta med sina penningar, ständigt hafva avanturer. hvilka dels komma utaf ek, dels utaf nya bekantskaper, som i början äro faseligen heta. men kallna nog hastigt, för att strax slockna, och söka att ständigt hafva oro utaf sitt oroliga sinne. Sådan är hans caractere; godt hjerta och god vän äro ock egenskaper, som man bör lägga till åt Oxenstjerna. Men jag kommer till mitt förra ämne och säger, att jag hade tänkt kunna med soliditet draga mig fram; men jag ser, att de som kunna vara andras flyktiga mnöjens behjelpare, de taga sig väligenom. Men det räcker allenast någon tid; ty jag har funnit, att när man har lefvat solide och sökt att evertuera sig uti, dels bokliga konster, dels ett solide lefverne, så blifver man känder derför, och då finner man ock, att de, som äro så flyktiga, komma och behöfva råd utaf den, som har gått stilla sin väg, utan att göra mycket väsende utaf sig. Så har jag nu hela tiden lefvat. Då hefvet kom. i höstas först till staden, så gick jag aldrig upp, utan var aldrig på couren. Oxenstjerna var onder på mig derför, ty han tänkte att narra mig upp, på det jag skulle blifva kär, och han få sticka ut mig. Men det gick tvärtom, ty när tider vardt, så gick jag på Slottet, och var så lycklig att finna hos hoffröknarna mera höflighet än jag hade för modat. Fredrika Mörner gjorde mig politesse, åt honom impolitesser, et sic de ceteris. Det gjorde så mycket, att han vardt piquerad och vardt onder på hoffröknarna och är let ännu. De visa mig mer än många höfigheter och åt honom tvärtom. Jag hartaat med Fredrika Stenbock om honom: Hon äger, att hans ostadiga sinne gör, att han