Aftonbladet – 17 mars 1868, sida 3

all på Gecnna IOTBAJJIUSCH UPPHVMUUAUUG VIUSL LUL stadskassan, RRD ANTON Kommunalt trakasseri. Herr redaktör! Det ligger i sakens natur, att den komite, som har sig uppdraget att taxera hufvudstadens invånare, liksom den, hvilken har sig förelagdt att pröfva taxeringen, i mer eller Imindre mån alltid skall bli föremål för de skattdragandes missnöje, och de senaste komiteerna ha lika litet som förutvarande kunnat undgå detta klander. Vid beskattningar af sådan art må villigt medgifvas, att det är ofantligt svårt att träffa rätta siffran samt att billigt och som sig bör beskatta sin nästa; men just derföre borde såsom en gifven maxim för dem, hvilka erhålla detta vigtiga förtroende, gälla att hellre sätta taxermgen för lågt än för högt. I förra fallet betalar den skattskyldige sin tribut till staten och kommunen utan ovilja, då han deremot isenare fallet antingen ser sig urståndsatt att uppfylla en pligt, på hvilken åtskilliga medborgerliga rättigheters utöfvande stödjer sig, eller ock under stigande knot utbetalar denna tribut. I hvad mån de senaste komitterna lyckata på det billigaste och rättvisaste sätt fullgöra sitt uppdrag, kan endast enhvar, som ärligt vill gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer, bedöma; men lyssnar man till det allmänna kvotet, som för närvarande förspörjes hos flertalet af hufvudstadens invånare, och tager i betraktande det stora antal, som anfört besvär öfver beskattningen, utfaller omdömet mindre gynsamt, och nekas kan väl icke, då man derjemte erfar hurusom nämnda komiteer år efter år höja taxeringen, utan minsta afseende på tidsförhållandena och de skattskyldiges förmåga att bära sina onera, att ett illa förstådt nit att tillgodose det allmänna på den enskildes bekostnad synes göra sig gällande, till föga båtnad för bäggedera, hvarom restlängderna ojäfaktigt vittna. Om emellertid beskattningskomiteerna, så— som ofvan nämdt är, kunna finna ett rättfärdigande för begångna misstag i de många svårigheter, som framställa sig vid fullgörandet af deras ytterst grannlaga uppdrag, så gäller detta icke för de fall, der man tycker sig spåra ett tydligt bemödande att göra godtycket till beskattningsgrund, och der beskattningen synes tillkommen för att förorsaka den skattskyldige onödigt besvär. Att sådana fall inträffa, derpå torde nedanstående faktum kunna andragas såsom bevis. Ett aktiebolag, som har ett kontor i hufvudstaden, men sin fabrik inom en närbelägen kommun, blef af 1866 års taxeringskomite påförd beskattning efter 7500 rdrs inkomst af sin rörelse. Deröfver fördes klagan hos samma års pröfningskomitå, hvilken fördubblade summan. Besvären fullföljdes hos kammarrätten, och anfördes i den till nämnda instans ingifna besvärsskrift: att bolaget erlade en ganska dryg skatt för sin inkomst af arbete i den kommun, hvarest fabriken var belägen; att 9 1 mom. bevillningsstadgan föreskrifver, det bevillning för inkomst. af kapital eller arbete skall påföras bolag, der rörelsen förnämligast drifves, eller, ifall sådan bestämd ort icke förefinnes, der bolaget har sin styrelse; att, ehuru sistnämnda förhållande här egde rum, detta alternativ ej vore tillämpligt, enär bolaget i hufvudstaden endast hade ett kontor för emottagande af reqvisitioner och så mycket mindre derstädes kunde utöfva någon rörelse, som bolaget i staden icke ens finge hafva minsta upplag af sitt fabrikat, samt slutligen att bolaget, om denna beskattning godkändes, skulle för en och samma rörelse få betala skatt på två olika ställen. Kammarrätten resolverade, att Stockholms stads taxeringsoch pröfningskomiteer icke egt behörighet att taga befattning med ifrågavarande beskattning, och på grund af nämnda, laga kraftvunna utslag sökte bolaget samt erhöll efter hvarjehanda formaliteters iakttagande resolution på restituerande af skattemedlen, hvarefter resolutionen i sistlidne November månad förevisades vederbörande kronouppbördskommissarie, som dock icke ogjorde sig någon brådska med medlens utbetalande, utan helt enkelt förklarade, att. han för kronouppbördsverkets räkning ej hade penningar inne samt sannolikt icke heler skulle få in några förrän under påföljande Februari eller Mars månader. TI början af sistnämnda månad lyftades penningarne. Nu kan väl en och hvar tycka, att härned borde denna beskattningshistoria ha varit afslutad. Men längt derifrån; den är Snar t ännu börjad, ty taxeringskomiten för Ar 67 fann sig, af hvad som passerat, allleles oförhindrad att ånyo påföra bolaget samma beskattning som under föregående år ; slagan fördes för andra gången hos pröfningscomiten, och det var nära på att bolaget besväret fått sin beskattning ytterligare jjd. En ledamot påyrkade förhöjningen, vilken dock efter votering afslogs. Pröfningskomiten fästade icke heller något af, eende å kammarrättens beslut, utan fasttällde beskattningen. Bolaget får sålunda fortsätta samma marsch om förlidet år, och är lyckan god så kan volaget få fortsätta den marschen in infinium, hvarigenom ifrågavarande tvist blifver tt beskattningskonstens perpeluum mobile, ippfunnet af Stockholms stads taxeringsch pröfningskomitter anno 1867. När denna vist, såframt icke antingen de taxerande ller den taxerade tröttna, skall upphöra, an åtminstone ej förutses af undertecknad, Skattskyldig Stockholmsbo. Simon Öman, en martyr i törra århundradet. Historisk slixx af M.