Aftonbladet – 17 mars 1868, sida 3

terna af hufvudtiteln, äfvensom öfrige här ofva icke omnämnde punkter, biföllos utan diskussioi hvarefter kammaren åtskildes, efter att sålund hafva slutat behandlingen af hela statsregleringer Andra kammaren. Anslaget till kongl. teatern. (Slut från gårdagsbladet.) Hr Blanche. Grymt behandlas här Sverge första teater, man tycker sig redan skönja dam met af ramlande murar. År det då sannt at denna teater förbisett de estetiska och konstnär liga anspråken? Man åberopar och namnger et par teaterstycken såsom oestetiska och osedlig: under det man glömmer de hundrade, ja tusental goda och försvarliga arbeten som gifvits, oberäk nadt alla de mästerverk, som äfven med stora upp offringar uppförts. Men att för ett eller par un derhaltiga stycken utdöma en sådan konstanstalt det vore detsamma som att för en eller par tist lar ödelägga en hel hveteåker. Det vore ett då ligt landtbruk. Jag vågar påstå att man orättvis bedömer dessa pjeser. Vore jag kongl. öfverhof ceremonimästare, skulle jag bestämdt stöta mig p dem, tv de förlöjliga hofceremonielet; men m måste jag beundra denna frimodighet och fördoms frihet hos en kongl. teater och önska att ma ville fortgå på samma bana. De tillhöra farcen dessa stycken, en fullt berättigad konstgren, som utan något egentligt sedligt ändamål, dock ha till uppgift att roa; men äfven ett skämt utan rot äfven ett flyktigt skimmer af glädje bör vara väl kommet och icke obehagliga för våra alltför all varliga anletsdrag under lifvets hopade bekymmer Oblida omdömen träffa lika ofta det bästa, och st här ett exempel derpå: En dag kom till mig er god vän, bildad man, fromt och religiöst sinnad Han hade sett sköna Helena och förebrådde sit bittert denna synd. Gå och rena din själ! sad jag till honom, gå att se en vida berömd klassisi sedeoch karaktersmålning, som nu gifves, gå oc! se Tartuffel Han gick, men återkom ännu me förargad. Det är ju en skandalpjes! ropade han en skandal mot kyrkan och presterskapet! Kor derefter ertappade jag honom ånyo på sköna He lena, skrattande med full hals. Men när han fick se mig, blef han ond, han trodde att jag spione rade på honom. Det finnes någonting annat, som jag vida me: fruktar för och det är den fiacka anständigheter som, ehuru bekämpad af stora skalder och tän kare, likväl allt mer synes bli rådande och föl hvilken Bellman, vårt lands stolthet, om han stode upp i dag, skulle objelpligen falla; denna förnäms anständighet, som, i sin ifver att drapera allt, skulle sätta kjortel och halskrage på Venusbilden och som, i fall hon ej hejdas en gång, skall sluta med att göra all humor och qvickhet omöjliga inom fäderneslandet. Hur långt man kan gå i denne förvrängning af både natur och konst vill jag här visa. För åtskilliga år sedan utfärdade hans he lighet påfven ett påbud, som vid strängt strafi ålade hvarje dansös, som beträdde teatrarna inom Kyrkostaten, att uppträda i — jag vet knappt om jag vågar säga det — i gröna kalsonger. Bland en samling bättre damer skulle jåg ej vågat det ty mången liknar en viss spansk drottning, som, kommen till en liten fabriksstad i sitt land, fic af stadens borgare, såsom prof på deras arbetsflit. ett dussin de finaste strumpor. Hennes majestät upptog högst onådigt en gåfva, som förutsatte att hon hade ben som vanliga menniskor, en förutsättning, den hon i nåder på det högsta måste ogilla. Men för att nu återkomma till de första underplaggen, det var hardt nära att uppror utbrutit i. Kyrkostaten, det var för starkt för Romas konstälskande folk, och sjelfva kardinalerna ledsnade vid en färg, som så väl anstår Floras rik klädning, men så illa gratiernas lätta trupp. Påf ven måste återtaga sitt påbud, och så kom det skära silket till heders igen, mera närmande sig t skönaste af menniskonatur åtminstone under jordens tempererade zoner. Må man se till att man, under sin hetsjagt på det osköna och osedliga, icke sjelf jagar det sköna och sedliga på porven. Befogade anser jag deremot anmärkningarne mot ;eaterlyxen. Men är det teaterdirektionerna man skall anklaga derför? Jag vet att hon utgör alla seaterdirektörers förtviflan. Men det hjelper ej. Genom tidningar och resande får man höra hur len och den operan blifvit i utlandet uppsatt, den orakt och glans som der varit rådande och påryckningen blir slutligen så oemotståndelig, att nan äfven måste apa efter här, om också teaern skulle krevera på kuppen. Men lyxen ligger ljupare än teatermaskineriet, hon ligger, tyvärr, i efnadssättet och trycker oss ned med hela fång f bladgull och silfverglitter. Man finner henne ler hon minst borde finnas, inom kyrkans murar i lessa kåpor af sammet och guld, som göra ett vida vårare intryck än alla dessa skridskobaletter och junkande skepp den förste talaren berörde. Om nu teaterns skuld oupphörligen ökas och amtidigt dermed staten afknappar sitt bidrag, måte snart inträffa den dag, då operan tillstänger a portar till stor förlust och saknad icke blott hufvudstaden, icke blott för landsortens repreentanter, hvilka vistas här de månader af året, wvarunder operan utvecklar sin lifligaste verksamwet och ger sina bästa stycken, utan ock för hela len sköna konstens utveckling inom vårt land, för tt ej tala om det stora anseende vår opera tnjuter i främmande länder. Det finnes trakter lerstädes, dit vårt namn sällan trängt, men när det commit dit, har det kommit under toner, och käln till denna tonström är vår opera. Man må beänka sig innan man tilltäpper den. Och, detta lt: oaktadt, skulle jag för nöden i landet, som cke är spelad, och för sparsamheten, som ständigt nåste stå på repertoiren, försaka hela anslaget ör teatern, om jag ej befarade att vi i stället få iela denna utgift under en annan titel. Om opean slutes till, måste en mängd familjer, som egnat wenne sitt lif, råka på bar backe, något som staen icke med likgiltighet kunde åse. Följden blefve lå en måhända ännu större statsutgift i pensioner, tt sorgespel på nionde hufvudtiteln. Och då för ådant fall ingenting heller hindrar konungen att Iraga in sitt stora årliga anslag för teatern, blefve let deremot ett lustspel på den första, och det ärer väl icke vara meningen här. Den ena pjeen skulle lika litet applåderas som den andra. Men gifven måste i alla fall den följden blifva af let allvar, hvarmed man nu ifrågasätter detta anlag, att vederbörande med det snaraste utreda eaterns ekonomiska ställning, så att denna, genom lödiga indragningar, kan bära sig utan för stora ippoffringar å statens sida och utan att de, som betat i statens tjenst, bringas till bekymmer och d. Det är inte många sujetter som äta guld h dricka perlor. Flertalets lott är icke afunds . Kort är den dramatiska konstnärens blomst ingsdag och mulnare än de flestas hans afton. Hr Lithner upptog till besvarande åtskilliga not hans första yttrande riktade anmärkningar, nen fann sig dessförinnan böra beklaga, att mottåndarne anfallit hans person. Sjelf fann sig taaren emellertid oförhindrad att göra åtskilliga ent personliga hänsyftningar, såsom då han annärkte, att hr Lindström hade fått tillfälle att ljera med en af sina vanliga blixtrande replier, och då han förmenade en annan talare ha ifvit vika för den benägenhet, som förefanns hos Ilkarne af hans yrke, att då goda skäl saknas ända sig mot person. I sak anförde talaren