Aftonbladet – 17 mars 1868, sida 1

STOCKHOLM den 17 Mars, Anklagades insättande på bekännelse. Riksdagens begge kamrar hafva, som vi veta, uttalat förkastelsedomen öfver det i vår lag ännu qvarstående åliggandet för domaren att genom svårare fängelse söka få sanningen i dagen, och andra kammaren har återremitterat till lagutskottet den väckta frågan om försvinnande ur vår lagstiftning jemväl af en annan qvarlefva af torturen, nemligen den anklagades såkallade insättande å bekännelse, sedan i sista instans dom fallit, varigenom saken blifvit lemnad åt framtiden, då den kan uppenbar vardax. I en utförlig afhandling, intagen i Tidskrift för lagstiftning m. m. (1864), har justitierådet Chr. Naumann utredt detta ämne. Efter en historisk inledning samt framställning af de olika slags befrielsedomar, som vår lag känner i brottmål, och det inflytande tyska lagstiftningen utöfvat i denna del af kriminalprocessen, yttrar författaren bland annat: Någon gång hör man det talesättet, att öfver-domstolen i fråga om insättande på bekännelse bör döma som jury. Man tyckes dervid förgäta: a) att en brottmåls-jur oundgängligen förutsätter mundtlig process, så att jurymannen omedelbart ur den anklagades och vittnens mun är i tillfälle att inhemta de fakta och data, som skola ligga till grund för hans dom, då deremot våra öfverdomare måste åtnöja sig med att döma efter underrätts protokoller; b) att lagstiftningen, då den för juryn icke stadgar någon sådan absolut bevisnings-teori, som för den rättslärde domaren, mäste på annat håll söka garantierna för rättvisan af jurydomen, såsom dels i det större antal personer, hvilka erfordras för att tillvägabringa den, dels i dessa personers förutsatta lika varma delta— gande för den allmänna ordningens upprätthållande, som för deras anklagade medborgares öde, dels i den anklagades rättighet att utan skäl utesluta ett visst antal af jurymännen 0. s. v. Att påstå, det en domstol, så konstituerad som våra, och dertill en öfverdomstol, der proceduren är skriftlig, skulle döma som jury, innebär ett förbiseende af juryns natur. Förhållandet gestaltar sig ej bättre, om man kallar insättandet på bekännelse för en nödig motvigt mot den ytterliga ömhet, hvilken man anser vår lags bevisningsreglor erbjuda i afseende på den tilltalade1). Den tyngd, som här lägges i vågskålen, blir alltid orättmätig, enär den ej motiveras af den anklagades brottslighet, fulltygad i den ordning lagen i allmänhet stadgar, och att från denna ordning göra en afvikelse just i de brottmål, som äro belagda med de svåraste straffen, är en inkonseqvens, hvartill lagstiftaren ej kan göra sig skyldig utan att sätta rättvisan å sido. Dymedelst vinnes ingen jemnvigt, och den legala bevisnings-teorien lir på detta sätt ingalunda fullkomligare. Det skäl, som man äfven någon gång sett ramkastas 2), att liksom staten har rätt att häkta en för brott misstänkt, så har den äfven rätt att fortfarande hålla honom i häkte, hvilar på en lätt insedd irring. Staten är visserligen befogad att för ransaknings anställande göra sig försäkrad om den för groft rott misstänktes person, men det är den häktades rätt att få ransakning utan dröjsmål företagen, och att sedan denna är tulländad med det resultat att han icke blifvit lagligen öfvertygad om det brott, för hvilket han varit ställd under åtal, få sin frihet åter. Behandlas han det oaktadt fortfarande lika med en öfverbevist missgerningsman, så är hans ransakningshäkte förvandladt till ett straff-fängelse — så är ett extraordinärt straff honom ålagdt, utan att hans brottslighet är agd,i dagen. År det då, frågar man, klokt att en tilltalad, som genom ett trovärdigt vittnes utsago och flera bindande skäl är i det närmaste, ehuru ej fulleligen, öfvertygad om ett groft brott, t. ex. ett mord, och dessutom gjort sig känd som en för samhället högst vådlig person, likväl må tillgodonjuta samma frihet, som statens laglydiga och goda medborgare 3)? Nej visserligen icke. Sådant åsyfta vi ej heller med denna utredning. Vi vilja blott, i den sanna humanitetens intresse; 1:0) Yrka på utrotande ur vår lagstiftning af all tortur, vare sig under ransakningen medelst s. k. svårare fängelse, eller efter fulländad ransakning och afkunnad dom, medelst insättande på bekännelse utan all sysselsättning eller undantagsvis med skyldighet för fången att arbeta; vi vilja hafva den sanning upprätthållen, hvilken vår lag sjelf såsom regel uppställer 4), att en bekännelse, till hvilken man är pint, är ingen bekännelse. Det är mera än ett halft ärhundrade sedan torturen afskaffades i Europas andra civiliserade länder; den fordran torde ej vara öfverdrifven att vår lagstiftning ändtligen måtte höjas till samma ståndpunkt. 2:0) Söka bereda erkännande åt kriminalprocessens förut antydda hufvudgrundsats, att ett oundgängligt vilkor för åläggande af straff är fullständig bevisning efter de reglor, som gällande lag påbjuda; — att alltså, i brist af sådan fullständig bevisning, intet extraordinärt straff må kunna åläggas den tilltalade, vare sig under hvad lånadt namn som helst; att om de gällande legala bevisningsreglorna befinnas otillräckliga eller felaktiga, t. ex. derutinnan att för liten betydelse lemnas åt indicii-bevisningen, det i imtet fall må åt domarens godtycke öfverlemnas att sjelf tillskapa andra reglor för pröfvande af bevisningens verkan, utan vår kriminalprocess i detta afseende reformeras, — en reform hvilken af den nya strafflagens införande torde i hufvudsakliga delar vara högeligen påkallad, — och att vi således äfven i detta stycke snart måtte komma att gå jemna steg med civilisationen i andra europeiska länder. Deremot hafva dessa yrkanden ej för afsigt att utesluta de säkerhetsmått, hvilka staten är förpligtad att vidtaga såsom en policeanordning för att förekomma sannolika våldsgerningar af ett dåligt subjekt. Vid valet af dylika säkerhetsmedel får dock ingalunda afses beskaffenheten och störleken af det straff, hvartill den misstänkte skulle blifvit fälld, om bevisningen mot honom varit fullständig, ntan andact hackatfanheten och setårleken af