Aftonbladet – 16 mars 1868, sida 2

— Christina Nilsson har i Paris firat en ny och stor triumf genom sin debut på Stora operan den 9 dennes såsom Ophelia i Thomas nya opera Hamlet. En korresponlent till danska Dagbladet skrifver härom: Man hade emotsett denna föreställning med spänd väntan och icke utan ett visst tvifvel, huruvida det skulle lyckas att kläda Shakespeares mästerverk i musikalisk drägt,men allt tvifvel försvann allt eftersom representationen fortgick. Bifallet var alltjemnt i stigande och kulminerade i vansinnighetsscenen i ijerde akten, der alla voro likasom utom sig af hänryckning öfver Christina Nilssons sång som Ophelia, och der det icke fanns blommor nog, hvarmed man kunde fira den nordiska skönheten. Hvad libretton beträffar, så hafva dess författare sökt att så mycket som möjligt framhålla de momenter i dramat, hvilka bäst egna sig för musikalisk behandling. Att de dock icke visat mycken vördnad för Shakespeare, kan man sluta deraf, att de låtit både Polonius, Laertes, Gertrud och Hamlet behålla lifvet. Den sistnämnda blir i operan Claudii efterträdare på Danmarks konungatron. Musiken berömmes allmänt. Isynnerhet skildras första, andra och fjerde akterna såsom utmärkta. Den scen 1 sistnämnda akt, der den vansinniga Ophelia kommer in omgifven af bygdens unga flickor och sjunger en säng, till hvilken kompositören begagnat en svensk melodi, lärer vara af den mest gripande verkan. Christina Nilssons utförande af Ophelias roll lofprisas såsom någonting alldeles fulländadt. Så yttrar t.ex. Prevosti La France, efter att hafva framhållit det vanskliga, ja nästan omöjliga i att framställa vanvettet på scenen: En qvinna, hvilkens talang och hela personlighet äro fulla af behag, renhet och poesi, har nyss utfört detta underverk. Utan gester, utan rörelser, blott genom blickens trollkraft, genom stämmans makt, genom ställningens rörande behag, har Christina Nilsson gifvit af Shakespeares Ophelia en framställning, mera ideel kanske än skaldens genius anat. Heder åt den framstående skädespelerskan, den högt begåfvade konstnäri nan! Hennes debut på Stora operan har på samma gång varit en triumf och tillvunnit henne allas sympati. Hvilken rörelse låg det icke också i det bifall, som följde vansinnigetsscenen! Det var entusiasm, hänryckning, och när jag underlåter att begagna uttrycken furore och fanatism, så sker detta blott emedan jag fruktar att förändra den moraliska karakteren i den vidunderliga lycka hon glorde. Hennes skönhet, hennes fina behag, hennes skandinaviska drag, hennes talang — allt samverkade till det vackra resultatet, som rsatte publiken i exstas och kom hennes ärare att gjuta glädjetårar. —