Aftonbladet – 14 mars 1868, sida 3

.) betänkande hos honom: väckt en djup förvåning ; hvilken ej kunnat afhålla honom från att göra fö Ijande reflektioner: samma statsutskott, som alltit I följt erfarenhetens grundsatser, som i frågor a I politisk vigt ej lyssnat till andra skäl än uteslu Itande sparsamhetens, som till följd häraf ej kun nat lyssna till den k. propositionen i fråga om be I viljande af understöd till de brödlösa orterna inon I landet, samma utskott, som gjort så många be sparingar, som nyligen nekat anslag af 500,00 I rdr till beredande af arbetsförtjenst åt de nödli dande inom vissa delar af landet — detta samm: utskott har likväl ansett sig kunna lemna ett fort farande anslag af 75,000 rdr för ett sådant ända mål som det förevarande, nemligen till beredande af aftonnöjen i hufvudstaden. Jag tviflar inga lunda på att många här skola uppträda för at vederlägga mig i detta afseende, fortfor tal., mer jag frågar alla dem, som så varmt talat om rö sterna från de skilda orterna, om de ej äfven m hört de röster från skilda orter som yrka indrag ning af anslaget — men stasutskottet har ej ve lat höra dem; jag vet ej hvad som förmått ut skottet att icke höra dessa röster från Dalarnc och andra orter, men förmodligen har utskotte älskat aftonnöjen i hufvudstaden, jag kan ej finn: något annat skäl, om icke teaterns bedröfliga ställ ning eller dess betydelse som bildningsanstalt ha ansetts göra ett fortsatt beviljande af anslag nöd vändigt. Utskottet anför att teaterns skuldbe lopp, som vid spelårets slut 1860—61 utgjorde 34474 rdr 28 öre, 18 2,719 rdr 4 öre, 1864 114,126 rdr 96 öre och år 1867 stigit till 159,12! rdr 53 öre ständigt ökats, men efter mitt sätt at! förstå, kan ingen annan slutsats häraf dragas än att den finansiella ställningen sjunker allt mera Då det gällde att bereda anslag till arbete åt den nödställda befolkningen, yttrade utskottets egen ordförande att ju mera man ger desto mer ökas behofven; utskottet har ej här synts följa samma sats. Här understödes i stället år från år denna teater, hvars skulder, enligt i officiella tidningar meddelade tablåer, vid innevarande spelårs slut antagligen skola uppgå till närmare 300,000 rdr. Genom en sådan skrifvelse, som den utskottet föreslår, vill det synas som det alls icke är fråga om den stora skuld teatern redan befinner sig uti, utan endast om att utgifterna för framtiden må kunna bringas i öfverensstämmelse med de påräknade inkomsterna, — men att påtaga sig teaterns skuld såsom en nationalskuld, en skuld som ovilkorligen af statsmedel måste betalas, dertill vill jag för min del afråda kammarens ledamöter. Med detta, yttrade tal., har jag trott mig visa att utskottets utlåtande ej uthärdar en sund kritik. Den andra sidan, hvarifrån utskottet sett saken, r teaterns betydelse såsom konstanstalt. Jag r, fortfor tal., långt ifrån att underkänna det teatern kan vara en konstanstalt, ty det är otvifvelaktigt att den dramatiska konsten framför alla andra bidrager till höjande af ett folks bästa drifter, men dervid måste man dock fästa det vilkoret, att den dramatiska konsten handhafves rätt. Hvar och en vore likväl i min tanke en ganska slät hushållare om han, för att besöka teatern, ppoffrade den skärf, som är afsedd till eget och de inas underhåll, kanske både för dagen och den följande dagen, ty om äfven teatern uppfyller de anspråk man ställer på densamma, måste man likväl i brödlösa tider afstå derifrån. I närvarande tidpunkt befarade tal. att teatern frångått sin bestämmelse som en bildningsanstalt i nationelt och estetiskt hänseende och fästade uppmärksamheten på att teatern i allmänhet öfvergifvit att vara en nationalteater, den enda synpunkt, hvarifrån ett statsanslag skulle kunna vara påräkneligt. Teatern har ej visat sig vara angelägen att befrämja eller uppmuntra den inhemska dramatiken. Inom teatern har, i tal. tanke, insmugit sig en farlig afväg, som han ville kalla dekorationslyx och hvilken påtagligen skadar och undergräfver teaterns ekonomiska bestånd. Ögat fängslas af dekorationens prakt, men detta motsvarar icke dramats rätta ändamål. Under den tiden teaterns anslag endast uppgick till 6000 rdr, trodde tal. att den fosterländska konsten skurit sina skönaste lagrar, men på den tiden fanns hvarken skridskobalett eller sjunkande fartyg på scenen, medel hvilka tal. underkände allt värde såsom bildningselementer. Härvid hjelper ej att invända det man tvingats att beträda denna bana, ty de beviljade anslagen ha ej afsett dekorationslyxen, som måhända förfinar smaken men bidrager till både den enskilda ekonomiens och teaterns undergång. Är det vår vilja att teatern skall vara nationel, fortfor tal., så frågar jag om det finnes skälatt uppmuntra dekorationslyxen. Entr6priserna ansågos af talaren vara alltför; höga. Med afsägelse från att vara en nationalteater och med afsägelse af allt statsanslag, må teatern uppföra hvilka stycken som helst, må den täfla med andra teatrar, men så länge den gör anspråk på båda dessa, måste den ock uppfylla de vilkor, under hvilka den erhållit sina anslag. En teater, som befinner sig invid den kungliga teatern, har aldrig brutit mot sin pligt hvarken mot publikens smak eller konsten, men den hade en styresman som förstod sin teaters resurser och behof, och oaktadt denna teater ej hö ågot understöd, ej fri lokal, ej hyresmedel, vade dess egare en vacker förmögenhet och till samma resultat skulle utan tvifvel äfven den kungl. teatern komma om den ställdes under förvaltning af en person, som fullt förstode sin sak, som vore hemmastadd med teaterns kraf och resurser. Hvad som verkat teaterns dåliga aff ställning ansåg tal. vara den mängd af kontrakter och förbindelser densamma iklädt sig, och hvilka han medgaf kunde vara ganska obehagliga att bryta. Till de talare som vid flere tillfällen med mycken ifver vidhållit löntagareintresset, framställde tal. huruvida det vore öfverensstämmande med billighet och rättvisa att åtskilliga teatern tillhörande personer hade lika höga löner som statens högsta embetsmän. Då talaren trodde sig se att utskottets hemställan ej skulle komma att föranleda någon ändring i frågan, ville han för sin del yrka anslanedsättande till 60,000 rdr och derjemte hema det riksdagen ville aflåta en skrifvelse till K. M:t af innehåll att sådana åtgärder må vidtavas, att teaterns utgifter bringas i öfverensstämmelse med inkomsterna, utan att de estetiska in;ressen, denna konstanstalt har att bevaka, varda förbisedda. Hr Ola Bosson Olsson instämde med den föregående talaren, anseende teaterstyrelsen ej ha akttagit de vilkor som blifvit föreskrifna vid anslagets lemnande, Hr Jonas Jonasson förklarade sig äfven instämma med den förste talaren. Hr Hedlund yttrade att då utskottet tillstyrkt n underdånig skrifvelse af innehåll att K. M:t cktes låta tillse att teaterns utgifter må kunna oringas i öfverensstämmelse med de påräknade incomsterna, synes utskottet hafva utgått från den synpunkten att teaterns skulder skulle af statsver-j: cet betalas, men så vore, enligt talarens tanke, l:! cke fallet, ty teatern har haft skulder förr, men lessa ha aldrig betalts af statsverket. En gång ,etaltes teaterns ganska betydliga skulder af koung Oscars sterbhus, en annan gång af dåvarande I orinsen-regenten; så har det tillgått hittills och commer väl hädanefter att tillgå på samma sätt. röljden skulle sålunda blifva den att konungen kulle kunna anse en skrifvelse af det innehållut-l; kottet föreslagit såsom minst sagdt närgången;, onungen skulle kunna med skäl svara att jag har . j begärt er hjelp att betala teaterns skulder. ir teatern en kunglig institution eller en stats-! nstitution, detta, menade talaren, vore frågan. IJS istnämnda fall vore saken klar och statsverketi kulle då betala teaterns skulder, men då skulle, ck K. M:t i statsrådet tillsätta direktörsplatsen., )A nu ej så sker utan konungen ensam efter fritt 1 al tillsätter denna befattning, får man antaga att tern är en kunglig institution. Nu hafva vil: I två kongl. teatrar, af hvilka likväl den dra-((t i j 1 1 E : l 4 natiska är konungens enskilda egendom; dessa åda teatrars förvaltning är sammanslagen, hvilet låter förklara sig deraf att de båda betraktas åsom en konungens enskilda affär. Om någon krifvelse skall från riksdagen till K. M:t afgifvas, nåste den sålunda hafva en helt förändrad lyelse mot den föreslagna. Talaren ansåg det inalunda likgiltigt om en sådan bildningsanstalt unnes eller ej och visade att å den k. teatern