cke bortskämd med någon högre grad af ogisk reda i denne talares anföranden, och ;fverraskningen var derföre i detta fall icke å stor. Hr Hierta medgaf, att man i Sköna dTelena framställt det åskådliga väl et con amore, men fann pjesen för öfrigt cke just farligare än skildringarne hos fader lomeros. Hr Blanche tycktes deremot icke inna någon anledning till anmärkning, och van varierade den Kellgrenska satsen om andigheten och sederna på ett så lifligt tt, att han afvann församlingen den ena skrattsalfvan efter den andra och troligt nog ;röfrade för det högre anslaget ett icke ringa untal röster. Med afseende å teaterns förvaltning i ekonomiskt hänseende framhöllo rr Key och Hierta isynnerhet den orimligt lyra tjenstepersonalen. Afven frih. Gripenstedt medgat öppet, att han ansåg skäl för handen till anmärkning mot förvaltningen, och han ansåg derföre den ifrågasatta skrifvelsen böra aflåtas såsom första varningssraden. Då han på samma gång afrådde rån att nu nedsätta anslaget, tillade han kväl de från hans ståndpunkt ganska ankningsvärda orden, att riksdagen åter samlades redan om ett år, då man finge se om varningen blifvit iakttagen eller om mai unde behöfva gifva den ett större efterryck. Teaterns ledning i estetiskt hänseenle förbigick frih. Gripenstedt. Man kunde dock möjligen varit berättigad att vänta af honom ett yttrande just i denna del; ty da han på riddarhuset genomdref det nuvarande anslaget till teatern, betonade han isynnerhet vigten deraf, att den kongl. teatern försattes i en sådan ställning, att den icke, såsom de enskilda teatrarne, behöfde ockra på de dåliga lidelserna. Den hårda och, såsom vi tro, på den tiden mycket orättvisa domen öfver de enskilda teatrarne borde, synes det oss, ha föranledt friherren att nu yttra något om huruvida han ansåg den kungliga teatern, efter det högre anslagets erhållande, ha löst sin uppgift att leda och förädla smaken, och om icke denna teater måhända mer n någon annan tillåtit sig att,statsanslaget till trots, ockra på de dåliga lidelserna. Vi beklaga, att frih. Gripenstedt ansåg sig icke böra beröra detta ämne, men hålla honom emellertid räkning för det eftertryck han gaf åt anmärkningarne mot förvaltningen. Hvad han yttrade derom, att i hufvudstaden är koncentreradt ett allmänt nationelt, för hela landet gemensamt intresse, och att följaktligen hufvudstaden, med afseende å de bildningsanstalter som der finnas, ej får betraktas såsom en vanlig kommun, kan icke nog behjertas af representationen, som visat en anska stor benägenhet att i frågor, som öra för odlingen i landet vigtiga institutioer, vilja se endast Stockholmsintresse, derre att sådana institutioner till landets gagn ro och måste vara härstädes förlagda. Då ärendet efter slutad öfverläggning skulle as, skilde man mellan frågan om anslagsbeloppet och frågan om skrifvelsen. Kammaren bestämde således först att anslaget skulle nedsättas till 60,000 rdr. 90 röster afgåfvos för denna mening, mot 72, som ville bifalla samma anslag som nu, 75,000 rdr. Den starka minoriteten låter förmoda, att vid den gemensamma votering, som kommer att ega rum, det högre anslaget blir bevilja Vid den slutliga voteringen om den gasatta skrifvelsen beredde kammaren en ny öfverraskning till de flerå som dess voteringar på sista tiden föranledt. i det med 83 röster mot 71 beslöts, att icke någon skrifvelse skulle aflåtas. Denna utgång var så mycket mer oväntad, som nästan alla talare, bade de som förordat och de som motsatt sig nedsättning af anslaget, yrkat en skrifvelses aflåtande. Vi kunna icke gerna förklara denna företeelse annorlunda, än såäsom en följd deraf, att den skrifvelse, som kom under votering, berörde äfven teaterns finansiella förvaltning, och att man befarade att genom att inlåta sig på detta ämne taga på hand på gäldandet af teaterns skuld. Nägon skrifvelse kommer nu icke till stånd men vi vilja hoppas, att hvad som förelupit i kamrarne skall innebära en tillräcklig väckelse för vederbörande både hvad den ekonomiska förvaltningen och den estetiska ledningen af teatern angår. De mest anmärkningsvärda företeelserna under dagens förhandlingar i kamrarne ha varit dels första kammarens beslut att för innevarande år anvisa till riksgäldskontoret de 2,100,000 rdr af 1866 års bankovinst, som bankoutskottet tillstyrkt måtte till kontoret öfrr