Aftonbladet – 13 mars 1868, sida 2

högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen att kunna få se det lyckliga Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlända om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, Salutorget, 275 alnar långt och 195 alnar bredt, innefattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med vackra träd planterad esplanad,, en grön, frisk oas i detta kaos afsten. Tvenne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid bat i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nemligen torgdags, nu och hela Helsingfors för Srser dagen med allt hvad till lifvets nödsalt strömming ända till bär, från träskålar och leksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafia, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar. den nämnda Esplanaden, en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalleer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1300 alnar långa och 150. fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möj ligen förefallande större eldsvådor, en hemökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttdelse talrika gänger lidit. fart V