Aftonbladet – 13 mars 1868, sida 2

å Chatelet-teetern i Paris gifves varande ett stort skådespel: Le Vengeur. Detta är namnet på ett franskt linieskepp. som år 1793 anfölls af engelska flottan på Kanalen, ä genomborradt af fig , efter en häftig strid sjönk under ropet: Vive la republique! Detta republikanska rop, hvarmed en slutar, var en nagel i ögat på teatercensi och hon undrade det till det mot den historiska legenden stridande: Vive rancem Detta väckte stor förbittring i det r lägret. Författarne vände sig direkte till ren, som också befallde att den ursprungliga ten skulle återställas. Genom allt detta väcktes uppmärksamheten på stycket) och tilloppet till Chatelet-teatern var den 7 dennek, då första representationen egde rum, så stort, att parkettplatser betalades med 50 till 100, loger med ända till 500 och platser i det s. k. paradiset med 10 till 20 francs. Hela historien om Vengeur, sätter man för öfrigt föga tro till, emedan den berättelse, man har derom, förskrifver sig från pets befälbafvare Renaudin, hvilken det lyc att jemte en del af manskapet rädda sig, hvaraf det visar sig att fartyget åtminstone icke förgicks med allt lefvande ombord. e spektaklets början hade en stor menniskomassa infunnit sig vid Chatelet-teatern; men då man märkte, att en oerhördt talrik polisstyrka fanns På platsen, skingrade sig folkhopen hastigt. Anblicken af platsen utanför teatern var dock hela aftonen något egendomlig; der befunno sig hela tiden mer än 500 polisagenter , af alla slag, dels i uniform, dels klädda i vanlig civil drägt, dels såsom blusmän. Allmänheten drog sig vid åsynen af de dystra figurerna skyggt tillbaka och undvek till och med att besöka de närbelägna kafterna, hvilka äfven voro uppfyllda nästan endast af civilklädda polisagenter. Teatersalongen var fylld ända upp till taket; men äfven här var polisen starkt representerad. nemligen af hundratals agenter. Stycket, som är under all kritik (författarne ha af tacksamhet för det man låtit dem behålla slutscenen oförändrad strukit ut alla politiska anspelningar) väckte allmän ovilja, och hela aftonen hvislades och hyssjades det. Publiken skulle sannolikt icke ha låtit stycket spelas till slut, om man icke hade velat höra ropet: Vive la republique!s Men det såg ut som om besättningen skulle ha blifvit mycket medtagen af fiendens eld, ty ropet endast frammumlades, så att det knappt kunde höras. Blott en eller ett par röster bland publiken instämde. Denna brist på entusiasm från åskådarnes sida tillskrifves den omständigheten, att man var uttröttad af den långtrådiga pjesen, som icke slutade förr än kl. 1 på natten.