Aftonbladet – 13 mars 1868, sida 1

. sardagens debatt I andra kammaren, om indragning af anslaget till Handelsoch Sjöfartsfonden, var utan all fråga den vigtigar ste politiska debatt, som hittills under denna riksdag förekommit. Ursprungligen bragt å bane — såsom en ren hushållsfråga och i ändamål att bereda en under nuvarande förhållanden väl behöflig besparing, antog frågan helt andra proportioner så snart man började göra sig reda för anslagets särskilda karakter och tillkomst. Man må nemligen tänka och säga hvad man vill om en riksdags rätt, att med afseende å anslagsfrågor vidtaga förfoganden, ämnade att gälla för längre tid än en statsregleringsperiod eller för all framtid, så kan man, efter dentutredning frågan nu vunnit, svårligen kommå ifrån det faktum, att då ifrågavarande anslag beviljades, atsågs dermed att allt framgent ställa en viss summa till regeringens fria dispesition, samt att, under denna af alla antagna förutsättning, regeringen träffat aftal och iklädt sig förbindelser, för hvilkas fullgörande ifrågavarande anslag är till större eller mindre del behöfligt. En indragning af anblaget måste således innefatta en inskränkning i den: myndighet, som representationen en gång medgifvit regeringen, och kunde på samma gång hota att kompromettera henne om kon dest genom sattes ur stånd att uppfylla förpligtelser, som hon iklädt sig i förtroende till helgden af representationens beslut och medgifvanden. Här förelåg således, faktiskt, en fråga om en rubbning af statsmakternas inbördes ställning till hvarandra, således en politisk fråga af icke ringa vigt. Debatten öppnades äfven i denna kammare af civilministern, hr Lagerstråle, som redo gjorde såväl för anslagets tillkomst som för fondens ställning för det närvarande. Af den redogörelse vi lemnat för talarens yttrande i första kammaren känner läsaren redan, att hr Lagerstråles bevisföring i förstnämnda hänseende gick ut på att ådagalägga, dels att de afgifter, för hvilka det ifrågavarande anslaget utgjorde en ersättning, varit af den beskaffenhet, att de af K. M:t ensam påbjudits, dels att riksdagens: framställning i ämnet då nämnde af K. M:t ensam beroende afgifter utbyttes mot det nu ifrågavarande anslaget af tullmedlen, tydligen ådagalade afsigten att detta anslag skulle för all framtid utgå. I fråga åter om fondens tillstånd, anfördes såväl att anvisningar å densamma till vida större belopp, än motionären och statsutskottet antagit, hade blifvit gjorda, dels att regeringen i förtroende till anslagets bestånd, iklädt sig förpligtelser, bland annat till främmande makter, hvilka enventuelt kunde medföra utgifter, för hvilkas bestriande anslaget vore oundgängligen erforderigt. Hr ov. Troil, som dernäst fick ordet, talade med värma, understundom med någon patos, om den kränkning af rätten och allmänna moralen, som han ansåg indragningen af detta anslag skulle innefatta. Talaren kritiserade äfven skarpt statsutskottets på alla skäl blottade betänkande. Hr Ribbings härefter följande anförande var utan tvifvel ett af de intressantaste och mest bevisande, som afgåfvos. Tal. sökte först utreda begreppet om hvad med handelsoch sjöfartsfonden förstodes, samt visa, att med fonden måste förstås dess tillgångar. Toge man småningom bort tillgångarne och endast lemnade namnet qvar, vore det en absurditet att längre tala om regeringens dispositionsrätt, hvilken dock blifvit af riksdagen flere gånger bekräftad, och hvilken statsutskottet äfven nu förklarat icke böra rubbas. Dernäst ådagalade talaren, att genom indragningen ingen fördel vunnes, emedan riksdagen, i fall den verkställdes, måste anvisa andra medel för att honorera de förbindelser som regeringen, i förlitande på den af henne disponerade fondens tillgångar, iklädt sig. — Slutligen framhöll talaren, att indfägningen skulle innefatta ett första steg att fråntaga K. M:t makt, för att lägga den i riksdagens händer. Den erfarenhet man hade under perioden 1720—1809, om hvarthän detta leder, vore ganska afskräckande och tal. ville icke gå i de då trampade spåren. Ganska talrika bifallsrop helsade detta anförande och tyckte man sig redanaf stämningen inom församlingen kunna sluta, att de skäl, som af de nu omförmälda talarne blifvit anförda, hade hos majoriteten stadgat en öfvertygelse i frågan, öfverensstämmande med deras åsigter. Man hade dock ännu icke hörtnågon talare på motsidan. Hr Hierta, som härnäst fick ordet, uppträdde emellertid till örsvar för utskottets framställning. Han tillbakavisade yttrandena om ett caftale mellan riksdagen och regeringen med den förklaring, att blott ett kontrakt dem emellan funnes, och det vore Sverges grundlag, och den tillförsäkrade folket rättigheten att sig sjelf beskatta. Till följd häraf måste det tillkomma riksdagen att bestämma om alla utgående afgifter, och en riksdag kunde icke genom sina beslut binda kommande riksdagar, så framt beslutet ej rörde tredje mans rätt. Hr Nils Larsson, motionären i ämnet, försvarade med större utförlighet såväl riksdagens rätt att besluta nedsättningen, som den ekonomiska möjligheten och nödvändigheten att nu göra det. Han sökte ådagalägga, att sjelfva utgångspunkten för motsidans arg mentation om regeringens rätt att ständigt erhålla detta anslag, eller de förra afgifternas egenskap att ha varit i ekonomisk lagstiftningsväg påbjudna, var oriktig, enär dessa afgifter icke hade grundlagsenligen bordt på denna väg påbjudas. Han bestred vidare att något vaftab kunde anses träffadt vid afgifternas förvandling till nu ifrågavarande anslag, då det ej vore riksdagen grundlagligen tillåtet att ingå några aftal för längre tid än en statsregleringsperiod. För samma åsigt i rättsfrågan uppträdde vidare frih. Liljenorantz, som dock ansåg den ekonomiska sidan af saken förtjena en närmare utredning och derför yrkade en återremiss; hr Ifoarson, som ansåg nödvändigt att, då sparsamhet påyrkades, man skulle försöka spara i något, och, hr Björck. Den sistnämnde inlät sig djupare i den konstitutionella frågan och antydde att ett sådant påbjudande af afgifter, som de ursprungligen till konvojkassan ingående, och den dispositionsrätt, som regeringen evhållit öfver fonden, härrörde från tider då förhållandena kunde rättfärdiga en sådan makt i regeringens hand, men att Tepresentationens regelmessiga och årliga sammanträden gjorde