Aftonbladet – 12 mars 1868, sida 4

Nödbrödsämnen. (Slut från onsdagsbladet.) Bröd af gula och hvita Näckrosrötter. Gula och hvita näckrosor kallas Missne af allmänheten här i Norrbotten. Näckrosrötterna insamlas rättast antingen tidigt på våren, innan bladen slagit ut, eller sent på hösten. Rötterna afsköljda skäras på tvären itunna skifvor, och allt skämdt och förderfvadt frånskiljes. De sönderskurna rötterna torkas i en lindrigt uppvärd ugn. (Ugnen är tjenlig, när en inkastad papperslapp icke blir brun). De torkade rötterna malas eller stötas och siktas till mjöl. Rotmjölet lägges i stöp i kallt vatten i tjenligt träkärl, och nytt vatten påslås dagligen, sedan det förra är afsiladt, så länge tills vattnet afrinner klart utan smak. Det sålunda från bäska befriade och renade rotmjölet torkas i en lindrigt uppvärmd ugn och förvaras till förefallande behof. Brödet af näckrosrötter beredes sålunda: Mjöl af renade näckrosrötter, t. ex. 1 KB rågeller kornmjöl ! mot rotmjölets vigt eller mera efter behag, allt efter en hvars råd och lägenhet, samt litet salt och kummin, göres till deg med vatten, bakas till bröd och gräddas, utan förutgående jäsning. Om våren vid islossningen pläga rötterna uppryckas af isen, då de lätt kunna insamlas kring stränderna. Näckrosrötterna innehålla ungefär 12 procent stärkelse, men då jag undersökte dessa rötters stärkelse under blomningstiden, så är att förmoda, att samma rötter antingen tidigt på våren, innan bladen slagit ut, eller sent på hösten, då växten hunnit full mognad, innehålla en ändock större halt stärkelse. Råneå apotek den 21 December 1867. Jacob Widgren. K. sundhetskollegium har afgifvit följande utlåtande om ofvanstående nödbrödsämnen: Till konungens befallningshafvande i Norrbottens län. Till k. sundhetskollegium har apotekaren i Råneå Jacob Widgren, hvilken, till ledning för sig vid det nödställda folkets undervisning om de på orten tillsänglige nödbr8dsämnen, rörande deras beskaffenhet anställt åtskilliga försök, insändt prof såväl på några dylika nödbrödsämnen, som på af dem beredt bröd samt anhållit om kollegit yttrande angående deras användbarhet såsom födoämnen. Med afseende på den icke ringa yvigt, frågan om nödbrödsämnens användbarhet, särdeles under närvarande förhållanden, eger, har k. kollegium till vinnande af säker grund för det begärda yttrandet infordrat utlåtande i ämnet af professorn vid Karolinska institutet doktor Sten Stenberg och af adjunkten vid samma institut doktor O. Sandahl; och får nu, sedan dessa utlåtanden till k. kollegium inkommit, rörande de af Widgren insända nödbrödsämnenas beskaffenhet och värde såsom näringsmedel, afgifva det yttrande: att, enligt af professorn Stenberg anställd undersökning, halten af stärkelse och dermed, jemförliga näringsämnen utgör uti Manlaf (Evernia jubata THoftm.) 29—33 KH. Islandslaf (Cetraria islandica Ach. 27—31 Rotstock af hvit näckros (Nymphaea alba L.)......... ÅAseese soresseerrsnnr rerna sn snar 12—14 Rotstock af gul näckros (Nuphar luteum m Inre bark af tall (Pinus Sylvestris L.) 4—5 Renlaf (Cladonia rangifarina Hoffm. omkring 1 att således, när man icke afser de qväfvehaltiga (ägghvitartade) beståndsdelarne, hvilkas mängd sannolikt är ganska ringa och icke blifvit bestämd, manlafven och islandsmossan ega det största mnäringsvärdet och äro goda nödbrödsämnen; men att le, innan de användas till föda, böra först utlakas med kall svag lut samt väl aftvättas med vatten, ;medan de i annat fall gifva osmakliga anrättninsar, som på längden torde ofördelaktigt inverka Då matsmältningsverktygen; att hvad manlafven särskildt angår, denna synes ga företräde framför islandslafven icke allenast ill följd af en något större halt af stärkelse, utan ock derför, att den n under vintern är förinsamling tillgänglig; äl bör den helst så användas, utt den utlakade och aftvättade lafven kokas med ratten och den sålunda erhållna lösningen, hvilken innehåller stärkelsen, användes till välling, gröt eller yrödbakning, men det olösta lemnas obegagnadt; att äfven rotstockarne af hvit och gul näckros kunna till nödbrödsämnen användas, sedan de blifvit vederbörligen utlakade och aftvättade; att den inre barken af tall icke allenast innehåller föga närande beståndsdelar, utan derjemte senom mängden af onyttiga ämnen, som deri finnas, och särdeles genom sin halt af sammandrasande ämnen, då dessa icke genom utlakning äro wlägsnade, måste verka skadligt på matsmältninsen, hvarför önskligt vore, att dess användning såsom nödbrödsämnen upphörde; att renlafven innehåller ännu mindre stärkelse; och att slutligen det torde förtjena försökas om cke äfven Skägglaf (Usnea barbata Hoffm.) och .oflaf (Usnea plicata Hoffm.), hvilka ega likhet ned manlafven och sannolikt äro lika tillgängliga, kunna på samma sätt användas. Detta behagade I apotekare Widgren delgifva och för öfrigt deraf göra det bruk till allmänheens upplysning, som I kunnen finna tjenligt; och skall k. kollegium, så snart professorn Stenbergs och adjunkten Sandals utlåtande hunnit i tidskrifen Hygiea aftryckas, låta exemplar deraf komma eder tillhanda. Stockholm den 16 December 1867. N. J. Berlin. Al. Sonden. P. O. Liljewalch. 0. F. Hallin. A. U. Wistrand. V. Lundberg. eos — te