följde lejonen för dagen — d. v. s. de fyra fastlagsoxarne. Något nytt för året var en ofantlig elefant — af papp, på hvars rygg var placeradt ett litet torn, i hvilket sågs en qvinna, som satt der puttrande af köld i sin tunna kostym och icke tycktes ha det minsta roligt. Oxarne promenerade beskedligt, men bölade sorgligt då och då under den allmänna munterheten; de tycktes ha en förkänning af hvad slutet skulle bli på herrligheten. Oxarne få alltid namn efter under årets eller föregående årets lopp timade märkligare tilldragelser o. s. v. inom pariser-verlden, och les boeufs gras i år hette: 1, La Nigvre, den egentliga fest-oxen, efter sin födelseort i departementet Nivernois eller Niövre; 2. Le lutteur masque, efter en brottare, som förra året uppträdde maskerad i kejserliga circus och väckte stort uppseende och ännu större nyfikenhet; 3. Paul Forestier, efter Emile Augiers nya skådespel med detta namn, som vunnit så ofantlig framgång; 4, Mignon, efter Ambroise Thomas opera, som i fjol var parisarnes förtjusning. Den första oxpromenad, hvarom krönikan berättar, egde rum år 1739. Fettisdagsoxen, säger en historieskrifvare, var beklädd med dyrbara broderade mattor och löf-festoner. På hans rygg hade man satt en liten pojke, utstyrd med brokiga band, hvilken höll i sin hand en förgylld spira, och denna pojke kal. lades slagtarnes konung. Fettisdagsoxen af 1739 hade till eskort femton slagtardrängar, klädda i blodröda drägter och med brokiga turbaner på hufvudet. Två af dem ledde oxen vid hornen liksom de hedniska offerpresterne. Violiner, pipor och trummor utförde en triumfmarsch, och processionen vandrade genom Paris och stannade vid prevoternes, rådmännens och presidenternes hus. Förste presidenten i parlamentet var händelsevis ej hemma när oxen kom, hvarför han fördes till Palais de Justice och genom en trappa upp i domsalen, der han presenterades för presidenten i sittande rätt. Under 6 å 7 veckors tid ungefär har en hederlig prest från landet satt hela London och halfva England i rörelse. Denne prest, en mir Speke, bror till den bekante upptäckaren af Nilens källor, kom nemligen en eftermiddag i Januari med bantåget till London för att bivista en god väns bröllop samma afton. För att kunna uppträda på brölopet såsom sig borde, gick han ut för att köpa sig en ny hatt, hvilket han också gjorde, men derefter såg man ej till mannen vidare. Man antog att han blifvit mördad, och len på en ganska besökt gata upphittade hatten gaf mycken anledning att misstänka, att han blifvit rånad och derefter kastad i Themsen. Polisen sattes genast i rörelse och den använde hela sin skicklighet för att få dager det mörka brott, som antogs ha blifvit bevånget, men allt var förgätves. De stora ;idningarne hvimlade af insända artiklar, innehållande gissningar om huruledes Speke olifvit afdagatagen; man draggade i Themsen, i Serpentine — omöjligt att finna ett spår af den försvunne presten. Times innehöll till och med ledande artiklar om detta mystiska försvinnande, visitationer anställdes hos en mängd misstänkta personer, som bodde vid gatan der hatten anträffades, — men omöjligt, reverend m:r Speke var och förblef vorta. Men för någon tid sedan kom ett telegram ill Londons polis från den lilla staden Bodnin uti grefskapet Cornwallis, i hvilket stod utt polisen häktat en person, hvilken hade nycken likhet med det fotografiporträtt af Speke, som blifvit öfversändt till Bodmin. Denne person hade anträffats drifvande på andsvägen och klädd såsom boskapshandlare ler i trakten, och man trodde först att det yckats få fatt i en stortjuf, som nyligen ymt från fängelset i Hull. Den föregifne xhandlaren blef genast forslad till London, ch det befanns då att han var den så ifrigt ftersökte prestmannen, som gifvit polisen så nycket hufvudbry. M:r Speke fick nu relogöra för hvarest han varit sedan den afonen han försvann. Han hade, sade han, est till Basingstoke och vidare derifrån till Winchester, Southampton, Portsmouth, Plynouth m. fl. städer, och han pästår att detta kett endast för att alldeles okänd predika vangelium. Han hade noga följt med tidingarnes gissningar rörande hans mystiska örsvinnande, men han hade ej brytt sig om tt underrätta någon om hvar han var eller var han befann sig. I trakten kring Bodin, der han uppehållit sig några dagar, ade han svärmat omkring bland de der vid afsstranden befintliga stenmonumenterna från ruidernas dagar, och hans besynnerliga upprädande der hade ådragit honom polisens ppmärksamhet. Vid arresteringstillfället hade an på sig 200 pund. Enligt andra berätelser ville Speke bege sig till Amerika för tt undgå att fullgöra ett löfte om äktenskap red en lady i hans församling. Sannolikt ir man aldrig reda på verkliga anledningen ll detta prestmannens kringirrande lif. Att et aldrig måtte stå rätt till i hufvudet på l: onom, synes vara säkert. Men glad är Lonons polis, att denna tragedi slutligen fick en . 1 pass glad upplösning. Drottning Isabella af Spanien, som jemte: iapoleon förlidet år verkade mest för uppitthållande af påfvens verldsliga makt, harl f påfven erhållit såsom belöning den gyl-l. ne rosen,, en ordensutmärkelse som ända edan 1714 ej utdelats af någon påfve. Jenna af påfven signade ros öfverlemnades yligen i högtidlig audiens till drottningen Fr påfvens nutius i Madrid, hvilken i ett ungt tal och efter det en messa blifvit af-) jungen förklarade, att Hans Helighet lät fverlemna denna heliga ros såsom ett tydgt tecken på sin synnerliga välvilja förl rottningen och säsom en säker underpant: å att himmelen skall städse hafva drottingen och hennes hus i sitt beskydd. Drottingen behagade härpå allernådigst svara l. untien med följande ord: Med djupaste acksamhet mottager jag detta herrliga prof å den huldhet, hvarmed Hans Helighet värigats omfatta mig, i det H. H. tillsändt ng ett så lysande bevis på sin kärlek och en allsmäktiges beskydd som denna gyllenel. os, hvilken städse af de katolska furstarne etraktats såsom en utomordentlig stor ära. Jetta synnerliga bevis på den hel. fadrens älvilja för mig, för konungen, min upplyste