Aftonbladet – 12 mars 1868, sida 3

ar J uppenbarligen ett lands hufvudstad, der na tionalrepresentationen sammanträder, hvar medlemmar oupphörligt måste tillämpa des ar I vetenskaper och således väl deri borde ej ch någon insigt, der ett större affärslif pulsera och hvarest alltjemnt från andra orter till. tIströmma landsmän, som ha behof af oci I med begärlighet omfatta eller, rättare, skull omfatta de bildningstillfällen hufvudstadei .kunde erbjuda, om staten tillsåge att sådan: ut funnes att tillgå der behofvet och de vet giriges antal är störst. Det är denna hufvudstadens inflytelse på hela landet, eller den vetandets allmänna spridning, som genom dess meddelande inföl jen hufvudstads vidsträckta aåhörarekrets na jästadkommes, som vissa utskottets ledamöter n Jar f. d. bondeståndet icke begripa, hvarfö elde äfven så ifrigt påyrka atslag å hvarje framstillning, som afser åstadkommandet af en vetenskaplig institution här i staden. I deras ögon är det icke i ringaste mån mera angeläget att vetenskaperna odlas i Stockholm än i Kongsbacka eller Engelholm; och om man skulle a den besynnerliga föreställning, att föreläsningar här i staden vore gagneliga, så böra, efter deras tanke, Stockwims invånare sjelfva bekosta desamma; man kan ju helt enkelt låta åhörarne betala sitt inträde! -) Personer, som kunna på sådana argumen-ter afsla ett under flera föregående riksmöten ? I beviljadt anslag, som dessutom är det enda laf någon betydelse för hufvudstaden i intellektuelt hänseende, som vid riksdagen blifvit -begärdt, kunna naturligtvis icke genom skäl löfvertygas; men till dem, som icke ännu il kommit derhän, att de tro intet i undervisÅ ningsväg böra göras, mer än att, genom höga. statsanslag till folkskolorna lindra allmogens kostnader derför, skulle vi vilja framställa Iden erinran, att Stockholms invänare redan, genom frivillig subskription, samlat en icke I obetydlig fond för upprättandet af en högre ildningsanstalt, samt att de, såsom man bör hoppas, fortfarande komma att till denna fonds förstärkande lemna bidrag, men att I detta har skett under förlitande derpå, att riksdagen skulle fortfarande understödja dessa sträfvanden; ty det kan icke fordras af en enskild kommun, att densamma skall med egua krafter allena åstadkomma undervisningsanstalter, af hvilka hela landet, och icke minst representationens varande och blifvande medlemmar, komme att draga nytta, och hvaraf dessa senare påtagligen hafva stort behof. Intet är mera vanligt än att i pressen och vid riksdagarne höra klagas öfver stockholmsboernas lättsinne och bristande allmänanda,under det att man förgäter, det dessa olater äro sa allmänna i vårt land och rent nationella som samt att, om de här mera uppenbart framträda, grunden dertill ligger i de större proportioner, hvaruti hufvudstad lifvet framträder samt i saknaden härstädes af all motvigt emot materialismens och njutningslystnadens inflytelser. Men är då, förutsatt att dessa påstaenden skulle vara grundade, icke skapandet af en sådan motvigt ett hela nationens intresse, då statens hjerta ju icke bör vara en pestböld eller en härd för dåliga lärdomar eller exempel! Och då man vill på Stockholms invänare allena hvälfva hela omsorgen för åstadkommandet af ett bättre sakernas tillstand, har man ju förglömt att icke någon menighet, lika litet som tion, gerna reg sjelf, samt att just de fel, som man förebrar stockholmarne, göra dem likgiltiga för högre sträfvanden och insigter, utan att det derföre blir för staten af mindre vigt, utan fasthellre af desto större, att söka gifva andan i hufvudstaden en annan riktning. Den stora mängden af de förmögnare i hufvudstaden, såsom något hvarstädes i värt land, vill serligen ingenting hellre än att få vara i fred för alla ideella och nationella sträfvanden, hvilka störa maklighetens ro och borttaga tiden från nöjena. Tror man sig derföre, genom ett afslag på en framställning sådan som den ifrågavarande, göra dessa en förtret eller kunna tvinga dem att för vetenskapliga ändamål göra uppoffringar, så bedrager man sig biott alltför mycket. Detta ändamål, att fö tra den allmänna andan och sprida upplysningens ljus till den stora mängden, kan naturligtvis icke vinnas, om inträdesafgifter skola erläggas; ty de mindre bemedlade, hvilka just utgöra den stora mängden, blifva då utestängda eller, på längden från sådana besök afskräckta. Icke ens våra: yngre tjenstemän och tjenstemannakandidater skulle hafva råd att fortfarande och i någon längre följd bivista fö ningar, till hvilka de miste betala sitt inträde; och det blefve, genom bestämmandet af en inträdesatgift, som kunde betäcka kostnaderne, antingen blott för förnäma damer och andra förmögna personer eller för tomma väggar, som föreläsningarne komme att hållas. De som använda detta inkast emot anslagets beviljande hafva tydligen alldeles icke tänkt sig in i ämnet och eltersinnat anslagets ändamäl. Det finnes blott ett skäl, som med någon rimlighet skulle kunna anföras till stöd för statsutskottets afslag i denna punkt, och detta vore: bristande tillgångar; men detta skäl kan icke nu åberopas, emedan samma utkott visat sig hafva händerna fulla af mynt för ändamal till hvilka hushållsaktiga representanter visst icke skulle anslagit några medel. När man har råd att årligen gifva 2000 rdr för ett planchverk öfver gamla sigiller, 3500 rdr till en antiqvitetsintendent, utom anslag under många former för ungefärligen samma göromål, som skulle tillhöra denne intendent, 2050 rdr till löneförbältring åt ett kollegium, utan att hafva beredt sig någon kontroll öfver medlens användande, 171,000 rdr för trenne kartverk, som, om de förenats och nödig spårsamhet för öfrigt iakttoges, knappt skulle erfordra ?z:delar af detta belopp samt, under namn af anslag för en gång., ehuru det vid flera riksdagar blifvit förnyadt; när man vidare afslår motioner om sådan förändring i landssekreterarnes aflöning, att icke dessa länens egentliga styresmän skulle riktas någon myndighet eller korpors formerar LA fp AA rm cenom förlägenheten och nöden i deras egnalP n, ehuru anspråken på nedsättning i deras nevilkor varit så moderata, att motionären T eslagit 2000—5000 rdr lön dem hvar-P dera — med ett ord när man icke vid an-f dra tillfällen, då sparsamhet vore på sin plats h ch af samvetspligt bort vara vederbörande