Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

båda delarne, hvilket högligen förtjuste studenten, som nu började andas lättare. Föröfrigt såg han att det var ordentliga figurer med hufvudet mellan axlarne, som sig bör, och icke under armen, om icke;i figurlig mening, och för sådana hyste han ingen vidare respekt, emedan han sett så många dylika i sina dagar och funnit dem ganska oskadliga. Nu började han finna äfventyret riktigt roligt och kunde lugnt och,obemärkt från sin upphöjda plats åskåda det hela. Snart kunde han urskilja både rösterna och anletsdragen på det nattliga sällskapet. Det var en hel del af byns förnämsta ungdom (ty ingen må inbilla sig att all ungdom i en by är lika god — ingalunda: mellan hemmanssonen och tjenstedrängen, såväl som mellan t. ex. en nämndemansdotter och en piga är ett omätligt svalg, kanske lika stort som mellan grefven och kryddkrämaren, eller mellan den rika grosshandlarfrun och en fru från Munkbron); således — det var byns förnämsta ungdom, som öfverenskommit om att kläda kyrkan till midsommardagen, en på landet ganska vanlig sed, fast studenten, som stadsbo, icke hade reda derpå. De der goliathsfigurerna och prestafverna, som han med hemlig rysning sett hägra mot natthimlen, :befunnos helt enkelt vara några unga, oskyldiga björkar, hvilka skulle resas upp vid de främsta bänkarne på båda sidor om gången, och liket, som andeskaran släpat mellan sig, var ingenting annat än stora löfruskor och hela korgar med blommor, som skulle smycka altarrunden och predikstolen. Eolsharpan såg vid lyktornas nyktra sken ut precis som en vanlig viol och var så äfven, samt bars af en smärt mörkhyad yngling, som studenten kunde gissa till vara ämndemannens äldsta son, den han visste äntades hem öfver midsommar från en stor herregård, der hån var bokhållare. Allt klarnade således, och hvad som var sjelfva ljuspunkten, var åsynen af — Hanna, som nu, förmodligen till följd af brodrens ankomst och ställets helgd, tillåtits att vara med. Studenten kände lust att ta ett hopp direkte från läktaren och slå ned som en meteorsten i den glada kretsen, men då fick han plötsligt sigte på en person, som betog honom all håg till denna himmelsfärd mot jorden. Han såg nemligen längst bort i dunklet — sin rival, landthandlanden Bozing, en gratiös herre med hatten på sned, ljusrutiga pantalonger och eldröd silkesnäsduk, som lik en nödflagg, alltid hängde