Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

Isig om att beskåda sitt verk, hade den tillfredsställelsen att se herr Bozing springa värre än alla de andra. Frackskörter och den mörkröda silkesnäsduken flaxade som fågelvingar kring axlar och öron på dem, öfver hvilka denne hjelte hoppade bock för att först nå kyrkdörren, hvilken sedan, då alla voro utkomna, likt ett tungt slutackord föll igen med ett dån, som så nära gjort sjelfva. studenten häpen, der han nu steg upp från instrumentet för att tacka sin vackra bälgtramperska, den oförskräckta Hanna, som ej kunnat motstå frestelsen att skrämma den förhatlige, stortalige friarn. Hvad beträffar fader Larssons utgångsmarsch må nämnas, att den tillika blef utgångspunkten för en varm och trofast kärlek, inom hvars helgade område det aldrig vågade Sspöka. Man trodde att den hjeltemodige Bozing skulle få svårt att förklara sin alltför hastiga reträtt, men han försäkrade på heder och salighet att han sprang af ingen annan orsak än den, att han icke såg till Hanna och fruktade att hon gått ensam ut på kyrkogården och nu skulle förkyla sig i nattluften... Men när det blef bekant — och det blef det snart nog, emedan prosten ej uppmunrtrade någon vidskepelse — att den nye orgelnisten var den som tillställt spökeriet i kyrkan, förmådde icke heller detta förbluffa den manhaftige Bozing, som påstod :sig mycket väl ha vetat detta förut, emedan han tydligt sett denne uppe på orgelläktarn och just derför sagt om honom en och annan sottise,, i tanke att ljudet skulle gå uppåt så fort sonr möjligt och förarga den objudne lyssnaren. Men den som hvarken af prost eller klockare Jät öfvertyga sig om någon naturlig orsak till det vida omtalade spökeriet i kyrkan, det var Karna, som helt lugnt utbrast: Wa dä åsså nåed! Ja sån ju säl, når han kom ifrån Long å sadde hästen i stalled, å så vill di ingbilla mej ad dä va han som spela..... dä kan gå i glyttar, men nä Gvw äs dä går i mej! Dä va allt fader Larsson, som spela hva han inte hann mö? i lifsti:en. Och i denna tro lefde och dog Karna, och det hade nära på varit synd att beröfva henne den, eftersom hon fann sig lycklig deruti. Hon var en fantasimenniska, på sitt vis, och hatade ingenting så mycket som natur1ia orsåger, hvilka hon fann vara ett näsvist försök till ingrepp i vår Herres styrelse, svm i hennes tanke gick bäst dem förutan.