Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 2

en half aln utom bakfickan. Han doftade som en gammal potpourrikruka och slog vid samtal med bondgubbarne om söndagarne vårdslöst tillbaka sin bruna frack, satte fram högra benet och höll tummarne i armhålen af vesten med minen hos en man som känner verlden och föraktar henne. Innanför disken deremot utvecklade han all den smidighet och tjuskraft, som är dessa Mercurii söner egen, och som fåfängt sökes hos någon annan manlig varelse. Om han skulle väga af en fjerndel socker åt en bygdens tärna, så svor han på att der var nära ett halft skålpund och att ingen hade så granna ögon som hon i byn, och bad lilla vännen titta in när hon tittar ut och köpa litet af hvarje i en strut — hi-hi-bi. Hvem kunde motstå sådant? Grebborna voro som förtrollade; de tänkte på Bozing om dagen och drömde om honom om natten och ansågo, näst himmelrikets lycka, ingen större än den, att bli Bozings fru. Men Bozing hade i detta allvarliga fall endast öga för en, och det var nämndemannens Hannå, som å sin sida var den enda som icke fann honom oemotståndlig, ja, som knappast kunde fördraga honom, hvilket hon också öppet visade vid alla tillfällen, oaktadt fadrens förmaningar. Denne tyckte nemligen att Bozings tvåvåningshus var vackert och väl beläget, att hans handel gick bra och att hans blifvande fru kunde ha hopp om att bli du och ankamrat med sjelfva prestgårdsmamsellerna. Det der var fördelar. Så stodo sakerna, och ingen må förtänka studenten att han fann Bozing mindre behaglig. Om han kunnat hoppa ner och krossa honom med ens, hade han för sin del haft ingenting deremot; men det var i alla fall, strängt taget, ett hopp, hvarpå just ingenting var att bygga för framtiden. Han beslöt sig således för att bli qvar der han var; det kundevara roligt nog att se hur litet Bozing hade för delovar han slog kring skön Hanna, Också framträdde nu denna tjusare ur dunklet, bärande en blomslinga, den han behagfullt vägde på fingerspetsarne å la Bajadere. Görande ett par ytterst intagande danssteg, hoppade han fram emot Hanna, sägande: Se här, lilla söta Hanna, bär jag fram den vackraste prydnaden, som lilla söta Hanna sjelf, blommornas blomma, skall lägga krin altarunden — i midnattsstunden. Var s alltför changtil och håll i ena ändan, så skall