Aftonbladet – 11 mars 1868, sida 1

I hos Hrr G. A. Hennig, Fegeringsgatan 3; R. W. södra Kyrkogata 11; J. Å. Lundvall, Fredsderberg, Storg. 13; C. R. Berglöf, Storg. 14; A. J. pet i staden och i huset nr 34 rottninggatan in. Aftonblads-tryckeriet, Munkbrogatan ur 8.1 STOCEHOLM den 11 Mars. En både ur konstitutionel och finansiel synpunkt särdeles vigtig fråga utgjorde i går afton föremål för öfverläggning i riksdagens första kammare. I sitt utlåtande rörande regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel har statsutskottet afgifvit yttrande öfver hr Nils Larssons motion, att det till konvojkommissariatet, eller, efter nämnde verks indragning, numera till handelsoch sjöfartsfonden direkte af tullmedlen utgående anslag af 750,000 rdr icke måtte för år 1869 beviljas. Motionären har till stöd för sitt förslag anfört en beräkning, enligt hvilken ifrågavarande anslag skulle vara obehöfligt för de under nästkommande år å fonden anvisade anslag. Statsutskottet hari sitt utlåtande förklarat, att någon rubbning i den K. M:t tillförsäkrade dispositionsrätten öfver handelsoch sjöfartsfonden icke bör ifrågasättas; men då utskottet funnit att, utan fondens minskning, dess utgifter för nästkommande år kunna med ett vida mindre anslag än det nu derför uppförda och i öfrigt påräkneliga inkomster bestridas, samt statsverkets betryckta ställning gör det nödvändigt, att, der sådant utan verklig olägenhet kan ske, så mycket som möjligt inskränka utgifterna, tvekar icke utskottet att tillstyrka, att motionen må i den mån bifallas, att anslaget till handelsoch sjöfartsfonden nedsättes till 250,000 rdr. . Redan vid remissen af hr N. Larssons motion hade civilministern anmärkt, att en indragning af ifrågavarande anslag icke vore förenlig med den K. M:t tillförsäkrade dispositionsrätten öfver handelsoch sjöfartsfonden; hvarpå åter motionären genmälde, att han för ingen del ville rubba nämnde dispositionsrätt öfver fonden, men att representationen måste ega rätt att efter sig företeende omständigheter bestämma beloppet af de till densamma ingående anslag. Såsom man ser har statsutskottet delat denna uppfattning af rättsfrågan. Mot denna uppfattning hafva emellertid flere af första kammarens ledamöter i statsutskottet reserverat sig, och då frågan i går afton förekom i första kammaren, uppträdde icke blott hr civilministern ånyo för att förfäkta den åsigten, att ifrågavarande anslag vore en gång för alla beviljadt, utan denna mening biträddes äfven af flere andra talare. Såväl hr Lagerstråle som hr Wern sökte ådagalägga — den sistnämnde isynnerhet med mycken klarhet — att de afgifter till konvojkommissariatet, som till vexlande belopp och på olika sätt utgått ända från början af förra århundradet, varit af den beskaffenhet att de af K. M:t påbjudits iekonomisk lagstiftningsväg, och detta äfven sedan vårt nu gällande statsskick infördes, samt att beslutet vid 1856—58 årens riksdag, att dessa afgifter skulle dädanefter, liksom tolagen, anses inbegripna i tullafgifterna och komma handelsoch sjöfartsfonden till godo genom ett direkt af tullmedlen utgående an slag till belopp af 750,000 rdr, hade hela karakteren af ett mellan statsmakterna träffadt aftal eller afslutet kontrakt, hvilket icke kunde ensidigt af den ena parten rubbas. Det lärer också, i vår tanke, svårligen kunna, bestridas, att då ifrågavarande arrangerent träffades, detsamma uppfattades på detta sätt af båda parterna. Ett försök, att nu å riksdagens sida åt detsamma gifva en annan tydning och begagna riksdagens anslagsbevillningsrätt för att frånhända regermgen dispositionsrätten öfver medel, som representationen en gång tydligen afsett skulle stå till hennes fria förfogande, lärer svårligen kunna undgå att, såsom grefve af Ugglas i sin reservation yttrat, framkalla en konfikt mellan statsmakterna. A andra sidan kan det dock icke bestridas, att om man betraktar saken sådan den nu företer sig, och utan afseende på anslagets tillkomst, det förefal,er orimligt, att riksdagen skall under alla omständigheter, och äfven om de ifrågavarande medlen verkligen vore för tillfället för regeringen jemförelsevis umbärliga, men deremot kunde för statsverkets allmänna behof mycket väl behöfva tagas i anspråk, vara förhindrad med afseende derå efter omständigheterna förordna. Något annat sätt att komma ur detta dilemma och få en förändring i nu bestående förhållande, ifall man anser en jemkning deri böra ega rwm, torde dock icke lämpligen förefinnas, än att genom en framställning i ämnet till regeringen söka få en ny öfverenskommelse till stånd. Hr Schartau förklarade visserligen i första kammaren, att han vindicerade riksdagens rätt att i fråga om anslaget besluta, och frih. Beckfriis instämde häri, men ingendera af några skäl till vederläggning af hvad som från andra sidan i afseende å rättsfrågan blifvit anfördt. Vi befara för vår del, att den rätt riksdagen kan ega att i detta ämne besluta utan regeringens hörande en dast blir styrkans rätt, och vi tro att en re presentation, så stark som den nuvarande i fråga om allt som rörer anslagsoch skattebevillningsrätten, nog lärer finna utvägar att äfven i förevarande hänseende skaffa gehör åt sina önskningar utan att behöfva tillgripa ett så pass våldsamt och med aktningen för en föregående riksdags tillgöranden så föga öfverensstämmande medel, som den nu ifrågasatta anslagsindragningen. — Frih. Sprengtporten tecknade måhända situationen i denna fråga mest träffande, då han yttrade, att det å ena sidan icke kunde bestridas, att ett aftal statsmakterna emellan egt rum, men att man å andra sidan med grund-. lagen i hand väl kunde fråga, om riksdagen kan någonsin bevilja ett anslag att utgå för all framtid. Friherren ansåg följaktligen, att man ej borde uppehålla sig vid rättssyn— punkten, utan bedöma frågan ur grannlagenhetens synpunkt, då resultatet i :hans tanka måste blifva, att, om man önskade någon förändring i hvad som nu är bestämdt, framställning derom bör göras till regeringen. Vi behöfva knappast tillägga, att statsutskottets framställning blef af första kammälan aftlaman— udact fmhannasnnA Ty 4