Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 3

nom sin rapport den 147 ststkdne OMM MN ekrar gens befallningshafvande mot oss åstadkommit åtal, och att således, rapporten må vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande eller icke, någon angifvelse, den må vara falsk eller icke, icke heller egt rumv. Häremot vilja vi i främsta rummek erinra, att det icke är den omständigheten, att åtal verkligen följt på en angifvelse, som gör denna angifvelse straffbar, utan det brottsliga och straffbara i angifvelsen ligger i angifvarens bemödande att öfver den angifna draga borgerligt straff, hvilket han ej förskyllt. Af sådan anledning stadgar äfven 4 16 kapitlet strafflagen straff för angifvelse, derå åtal ej följt. Då således hr Lind uti en officiel rapport till offentlig myndighet, uti bjerta om ock indirekta ordalag, angifvit oss för en inför lag straffbar gerning, så kan den omständigheten, att den offentliga myn, digheten haft nog urskilning att på en dylik rapport ej grunda något åtal, icke lagligen befria angifvaren från straff enligt lag. Visserligen inse vi, att man möjligen, med hänsyn till de uti ifrågavarande rapport begagnade uttryck, skulle kunna påstå, att deruti icke innefattas en dylik angifvelse, men då, enligt vårt förmenande, ett indirekt bemödande att draga straff öfver den oskyldige är lika straffvärdt, som ett direkt dylikt försök, så vidhålla vi i allo vårt yrkande, det Lind måtte fällas till ansvar för sin falska angifvelse. En annan fråga är graden af det straff, hvartill br Lind kan hatva gjort sig förfallen. I detta hänseende, och då vi fortfarande, trots hr Lunds senaste anförande, önska tro, det angifvelsen skett af obetänksamhet och utan argt uppsåt, yrka vi endast, att hans straff mätes med ai seende å denna vår uppfattning af angifvelsens orsak. Den andra delen af vår anklagelse söker hr Lind på ett lika beqvämt sätt undgå, i det ban påstår, att de yttranden, hvilka vi stämplat såsore ärekränkande, icke skulle vara brottsliga. Lika omöjligt som det är, att hvarken hr Lind eller någon annan menniska kan i bokstaflig mening kränka vår ära, lika uppenbart är det, att ifrågavarande uttryck i juridisk bemärkelse äro ärekränkande och för vårt borgerliga auseende förnärmande. Hr Lind har ej heller direkt vågat åstå, att berörde uttryck ej skulle vara för vårt orgerliga anseende förnärmande, men han har sagt, att ett tillmäle, för att vara ärekränkande, bör sakna skäl och vara stridande mot sanna förhållandet, men att de yttranden, som han tillåtit sig, äro grundade på skäl, hvilka icke kunna jäfvas och äro enliga med sanna förhållanden, samt att således berörde yttranden icke kunna såsom ärekränkande rubriceras; och har hr Lind i sammanhang härmed uppgifvit några förhållanden, hvilka enligt hans förmenande skulle berättiga de af oss såsom brottsliga anmärkta uttryck. Innan vi närmare belysa ifrågavarande förhållanden, vilja vi vederlägga hr Linds felaktiga uppfattning af hvad lagen med ärekränkning förstår. Ehuru vi i vår stämning icke uppgifvit någrae bestämda lagrum, under hvilka vi hänfört svarandens brottsliga beteende, är det likväl af-de uttryck vi begagnat, jemförda med hvad vi sedermera i såken anfört, tydligt, att vi, vid våra påståenden om ansvar för ärekränkning, afsett brott emot 7 och 8 88 i 16 kapitlet strafflagen, och hvilka brott kunna betecknas med det gemensamma namnet förtal. Under 7 8 hänföra vi svarandens beskyllning emot oss för delaktighet i skogsåverkan, samt under 8 de i rapporten förekommande, för vårt medborgerliga anseende förnärmande tillmälen. Genom 133 af samma kapitel i strafflagen är frågan om rättigheten att bevisa ärekränkande tillmälen afgjord. Sådan bevisning är ej tillåten i fråga om sådant tillmäle, som i 5 3 säges. Innefattar åter sådant tillmäle beskyllning för bestämdt brott, är bevisning under vissa vilkor tillåten. Den, som tilltalas för det han beryktat annan för brott, kan nemligen freda sig från ansvar dels derigenom att han genast företer laga kraftvunnen dom derå, att den beryktade verkligen gjort sig till det uppgifna brottet skyldig, och dels, om brottet icke varit under åtal, genom att äska rådrum till anskaffande eller företeende af en sådan dom, men kan han icke efter dettå rådrums förlopp, åstadkomma dylik bevisning, måste han lida sitt straff. Då nu hr Lind hvarken gittat förebringa sådan bevisning eller för anskaffande deraf kat uppskob, samt då dessutom bevisning om ärekränkande tillmälen jemlikt 8 icke är tillåten, så är ju uppenbart, att ringaste afseende icke kan få fästas vid hr Linds påstående om sanningen af de tillmälen, hvarför vi å honom yrkat anSvar, Efter denna vederläggning vilja vi något belysa hr Linds uppgifter om de förhållanden, som enligt hans tanka berättigat hans tillmälen mot oss, och kunna vi bärvid fatta oss i största korthet, då dessa förhållanden, såsom vi nyss visat, icke inverka på sakens utgång. Sålunda söker hr Lind försvara sitt tillmäle derom, att vi skulle sökt för intet åtkomma kronans egendom, dels dermed att vi ej.å auktion velat inropa ett parti i beslag taet virke, hvilket vi dock sedermera köpt, dels dormed att ur såghusen vid Baggböle sågverk skulle hafva för K. M:ts och kronans räkning utstuckits och tillvaratagits bjelkar och sågtimmer till ett icke ringa antal (af Lind sjelf uppgifvet till ungefär ett par hundra stycken). Häremot invända vi, att man väl ej är juridiskt eller moraliskt förbunden att vid auktioner göra anbud å den till försäljning utbjudna varan. Skulle en underlåtenhet härutinnan stämplas såsom bevis på, att man för intet vill tillegna sig annans egendom, så skulle ju vid en auktion, der intet anbud göres, en dylik förebråelse drabba hela allmänheten. Påståendet är i denna del så orimligt att det ej behöfver vederläggas. Det vore oss mycket lätt att redogöra för orsakerna, hvarföre vi ej å auktionen gjort något anbud å beslagtimret, en uraktlåtenhet, som är i full konseqvens med de åtgärder, som vi uti särskilda skrifvelser,till länsstyrelsen styrkt oss hafva vidtagit till förhindrande af åverkan och tillkomsten af beslagstimmer; men dessa orsaker inverka icke på detta mål och kunna derföre här förbigås. Den omständigheten att några bjelkar och sågtimmer inkommit i såghusen vid Baggböle, trots kronobetjeningens tillsyn, trodde vi ej, att någon förnuftig menniska på allvar skulle lägga oss till last, helst då domstol fri känt de personer, som varit ställda till ansvar för berörda förhållande. I förbigående anmärka vi, att hr Lind vid anförande af innehållet utaf häradsrättens utslag den 16 sistlidne Oktober, antyder, att häradsrätten skulle hafva sagt att de tilltalade ej kunnat till ansvar fällas, då uttrycken i utslaget deremot lyda: finner häradsrätten icke under målets handläggning hafva förekommit sådan omständighet, derför ansvar skulle kunma ådömas de tilltalade. Det är som man ser en väsentlig skilnad mellan innehållet och citatet. Föröfrigt är svarandens oftaberörda rapport daterad den 17 Juli, men det anmärkta förhållandet med timret i Baggböle såghus, har ej uppdagats förr än långt senare, och kan således ej hafva 1legat till grund för rapportens ärekränkande tillmälen. Till försvar för sitt tillmäle, att det i beslag tagna timret troligtvis på vårt föranstaltande blifvit åverkadt, anförde svaranden, dels att det i beslag tagna virket varit försedt med Baggböle sågverks märke, och dels ett af skogsinspektören A. M. Österdahl den 26 Aug. 1867 till konungens befallningshafvande aflåtet embetsmemorial. de svaranden varit opartisk, borde han hafva upplyst, att icke ringaste anledning finnes till det antagande, att ifrågavarande märkt blifvit anbragt på vårt eller de hos oss anställda personers föranstaltande, utan att det tvärtom i en annan rätteifvit upplyst, att åverkaren brukar å trär ga det verks märke, åt hvilket han ämnar försälja trädet. Skogsinspektörens ifrågavarande memorial, hvars insidiösa innehåll är riktadt emot sågverksegare i allmänhet, är dateradt den 26 Augusti och lärer således ej kunna ligga till grund för svarandens rapport af den 17 nästförutgångna Juli, men i hvarje fall utgör berörde memorial lika litet någon bevisning, som svarandens egen, också officiella, men likväl sanningslösa rapport. Då vi anse vidare ordande i denna sak å vår sida öfverflödigt, öfverlemna vi härmed målet till rättens pröfning, dervid vi, med stöd af hvadisaken förekommit samt hvad vi här ytterligare anfört, vördsamt yrka bifall till stämningspåståendena, men, ehuru svaranden genom sitt senast anfö