Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

KLOCKARENS VÅLNAD, BERÄTTELSE AP LEA. Den lika hemska som sannfärdiga händelse vi här tänka berätta, tilldrog sig för hela fyrtio år sedan och är således ti igt gammal och insv ept i det förflutnas gråa dimma, för att kunna åstadkomma en liten tillbörlig rysning, lika nödvändig för berättarn att bemärka, som för åhörarn att förnimma. föKlockan var nära 10 på aftonen — sjelfva midsommarafton 1827 — då en ung man satt vid det lilla två rutor höga fönstret i sitt rum, beläget i ena ändan al en obetydligare skånsk prestgård och skådade utöfver den fridfulla k kogården. Drömmande följde hans öga de långa veka grenarne af en och annan tärpil, sakta vaggade af qvällsvinden, och hvilka smekande Derörde de simpla träkorsen på kullar, som rundats för längesedan. Nyare sådana pryddes, på allmogens vis, af bågar omlindade med brokigt papper, som sakta och hemlighetsfallt prasslade för den minsta flägt. Denna sorts prydnad är de fattigare slumrarne förbehållen och är alls icke vacker, såvida man ej genom de änspråkslösa pappersremsorna kan och vill skymta ett saknande och kärleks fullt hjerta, i hvilket fall den kan mäta sig med hvilken marmorsarkofag som helst. Om den unge mannen tänkte på detta eller något annat, der han satt helt stilla, må var oafgjordt, men hvad som är säkert, är, att det svärmiska elementet ej var herrskande hos honom under vanliga förhållanden. Han