Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

dungen till och således minst en half fjerdingsväg från byn. Hvad som egentligen inte hör hit, men som ju kan nämnas ändå, är att Hanna, fagraste grebban i byn, aldrig af sin dryge fader tilläts att vara med på någon midsommarsvaka, ett skäl hvarför inte heller studenten fann något behag deri. Eftersom det nu icke var midsommarsvakan, så var det någonting annat — men hvad? Allt närmare smög sig den vemodiga melodien på nattvindens vågor till hans öra. Om jag detta begriper! mumlade studenten, 1 det han sakta öppnade fönstret och försökte att med sina blickar genomtränga den nu tätare vordna skymningen. Hvad var det? Såg han icke åtskilliga skuggor röra sig derborta i kyrkogårdens aflägsnaste hörn? Jo, sannerligen! De tycktes uppdyka ur jorden, alldeles som för tre år sedan Karnas omtalade trollkatt. De blefvo flere och flere; han kunde icke räkna dem till följd a mörkret och afståndet, men de tycktes vara bortåt en trettio stycken, efter hvad han kunde skönja. De ordnade sig i led, tysta, hemlighetsfulla, och skredo långsamt framåt mot den stora kyrkdörren, släpande emellan sig några dunkla föremål, som tycktes försvåra deras gång. Musiken, som för en stund tystnat, började nu ånyo, men sakta som en andehviskning, Geijers herrliga: Stilla skuggor breda sig i qvällen. Det var inga menskliga toner, tyckte studenten, och inga menskliga figurer heller. Han började svettas och frysa om hvartannat och en förlåtlig tanke på Karnas ligprocesser, genomflög hans hufvud. — Skulle det verkligen finnas något öfvernaturligt förnimbart till? Eller hvad kunde detta vara annars? (Forts.)