Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

Nu Iier ja inte å höran länger, sade Karna med stor värdighet och icke mindre förargelse, och ja vånnar di to honom i nad, bara för han ä så sälkloger. Lida sej te vår Harre, han, å var lagom nosastyfver, dä vill ja rådan te! Och härmed gick Karna med alla tecken af sårad värdighet mot dörren. Men studenten var en god själ, fast han ej kunde tro på spöken. Bli inte ond, Karna lilla, sade han bedjande och klappade vänligt hennes breda rygg. NLäva mej, sier ja fräste Karna och försvann genom dörrn, hvilken hon slog igen med cn häftighet, som visade nog liten aktning för studenten och hans moderna grundsatser. Studenten såg på sin klocka. Hon fattades en qvart i tolf. Det var på tiden att ge sig af. Klockan senast fem kunde han vara tillbaka och då hinna få sig ett par timmars sömn. Han bytte om rock, tog fram ur den lilla garderoben en gammal rothatt och skulle just gå ut för att i stallet taga en af hästarne till sin nattliga ridt, då svaga toner utifrån kyrkogården nådde hans öra. Det lät som om en ande berört en eolsharpa. Hvad nu! undrade studenten och gick bort till fönstret. Allt klarare och klarare kommo tonerna fram; han kunde efter en stund urskilja melodien; det var, ja, bestämdt var det näckens polska, ehuru det väl långsamma tempot och de tydligt med afsigt dämpade tonerna något förändrade dess karakter. . Kan det vara ungdomen, som håller sinj midsommarsvaka? tänkte studenten, men j kom i detsamma ihåg, att nämndemannens Hanna sagt att denna alltid hölls bortåt ek