Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

kallad att afhjelpa, i all synnerhet som han hade brådt för tillfället. För läsaren kunna vi i förtroende berätta, att han verkligen hade ett angeläget ärende i Lund — han hade nemligen dit medhaft och der qvarglömt choralboken, som naturligtvis skulle nyttjas midsommardagen. Detta lilla slarf ville han hvarken anförtro Karna eller någon annan, och som han till Lund hade endast fem fjerdingsväg, kunde det vara ganska angenämt att färdas dit i den ljumma sommarnatten. Han tänkte ta en af prostens hästar — cen frihet, som när som helst var honom medgifven — och rida till den irda staden, och afvaktade nu endast Karnas aflägsnande för att begifva sig af. Men Karna, som slutat alla sina värf för dagen och som trodde sig på väg att göra en proselyt, tycktes ej ha särdeles brådtom. Å ved han, fortfor hon derföre, ad Jjost der han nu sidder, har ås äå ja sedad mången natt å sett så många ligprocesser så dä har vat rent förfaselit. Mest har dä vat när nän ha vat sjuger. Då har ja sett hansas ligprocess jemt åtta dar förut å då har ja sagt te dejan — för hon tror åsså — ved du Boel, nu ska du si ad den å den snart dör, ja har sett hela processen å kistan mä plådar å hela grannlåden, har ja sagt Naå, ha de, som Bengta sett, också varit hufvudlösa ? frågade allvarsamt studenten, med tanken på hvad han hört om den aflidne Dä i di alltid, svarade Karna naivt. Men — hur har Karna då kunnat känna igen dem? Jösses, ä han så gammal karl å ved inte ad di ha huedena onner ärmen? Det var artigt, skrattade studenten; det är så godt som ett visitkort.