Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

en stor mosseder sten, å dä va så tyst så en konne höra en flua sorra, och som ja sad, så sad der en stor svart katt midt emot mej och bara glodde på mej imens han tydde. Inte hade ja sett når han kom ella nånting; han va som han hade skjudit opp frå joren. Dä klack te i hjartat på mej, kan han tro, men ja to Gud i hågen och slodde igen å då reste han på sej på alla fyra å sköd opp ryggen som ett körketorn ä växte i en hast så han sto mej öfver hucded å hvart evi:a morrhår reste sig på ända. Men se nu hade ja fått korace i mej igen, å så sa ja: ä der en arlig katt, sa ja, så vill ja dela sista bröbiden me dej — (för ja! åd, mens ja hvilade, sir han) — men ä du ett troll ella ett af sadans kreatur, så dra hem i ditt rige igen, sa jag. ÅA då skollc han sett, bara! Ja hade inte väl sagt ud oret, förrän katten spotta ackerat åt mej tre gånger, satte svansen i väret som en prestaf och for rätt in åd skogen me eldstrimmor bå före å bag sej, ä dä dånade i loften, ved han, som om di hade skjuded, ä en kanon, så ja durade å i en blink. Å när ja kom te mej igen, va han försvonnen — men svafvel loktade dä ätterrn, så nog kändes dä hvar han hade hemma. Det var märkvärdigt, medgaf studenten med ett leende, som den lätta skymningen och Karnas egen ifver att berätta gjorde osynligt. Jal sade hon triumferande, sådant får den se, som inte ä otrogen ä förstockader. Studenten tänkte att den förmånen icke var så särdeles stor, att den var vä en omvändelse. Och för öfrigt trodde han helt enkelt att Karna var begåfvad med för stor fantasi och i följd deraf med mycken vidskepelse, fel, dem han just icke ansåg sig