Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

vänligt. Sv Men, tillade han, i afton skall Karna slippa att bädda åt mig. Jag reser till stan om en timma eller så Te Long? Ja visst, till Lund, ja. ih, bevars Gu! ä han förvillader, karl! Hva ska han i Long å göra midt i natten ? Ja, se Karna, det är min hemlighet, det. Ja, då bler dä väl åsså hansas hemlighed att spögena drar ä män, å Ira så godt kan dä vara när di ä så tosseda. Spökena? Nää, just han säl, spefugl! Han skulle ha sett mö ed som en amn i sin dar, så kröb han i sin säng a inte så mö ed som gabade ew gång, ved han hvad dä va? Nå, hvad har Karna då sett allt för märkviärdigt? frågade ynglingen leende och med ett lät tvifvel i rösten, hvilket ej undgick Karnas öra. Jaha, pytt fick han vedat! Ongdomen ä alltid så styfver i nosen, men dä har di varst a Di ska, bevars ransaga å ransaga, når di ser nåt, och så ransagar di tis di tror antan på Gud ella hin (ja skolle inte så S Prestf r säl, som ella ä en resocli karl, hör åsså te di visa, ä ska jemt tala om snaturli a Orsager., men natten före hanses svärfar dog, så måtte han ändå opp å lucka dörren tre gånger, för han small opp — va dä åsså en naturli orsag, kanse? Det blaste väl. Blåste dä? Fanns inte så möed te ving som konne fylla en karaklud en gång! Nä, varsel va dä, lille Thomas, der! Jaja, kanske, medgaf studenten, som insåg omöjligheten af att rubba Karnas tro. Ja, sir han däl utropade Karna blidkad. Och ved han, att en qväll. för — lä mej sil — tre år sen, skolle ja gå hem ifrå an Bredby å så ble ja trötter å satte mej å hvila på