Aftonbladet – 10 mars 1868, sida 1

ar en lefnadsglad och frisk ungdom, som fver sommarmånaderna vistades härute för att efter trägna studier hemta landtluft och under tiden sköta ort gelnistbefattningen efter den nyligen afiidne klockaren, hvilken, Ovärdigt en kyrkans. son, bokstafligen supit ihjäl sig, sedan han i lifstiden varit en plåga fö prosten, församlingen och sin egen familj Det är ledsamt att nödgas vidröra detta den aflidnes stora fel, men dels är det en sanning och hör till berättelsens fortgång, dels kan det stå der, andra klockare till ett afsk kande exempel. Han hade således icke varit någon fridens man, fader Larsson, och folket i byn påstod att han ej heller hade ro i sin graf. Desom hade varit sent ute om nätterna, hade sett honom springa hufvudlös rundt kring ky! årdsmuren, och huru de i detta tills kunnat känna igen honom, ir an Öfvernaturligt, liksom hela uppenba welsen i och för sig sjelt, men de hade gjort det i alla fall och detta är det vigtigaste af saken. Möjligen hade hans attribut, buteljen, den han väl bar med sig, gitvit dem någon upplysning. Hans efterträdare, den unge studenten, ble plötsligt aforuten i sina tankar genom ligan inträdande, denna piga, som tjenat i huset aderton är, som var trogen som guld, hederlig och bredmunt som prosan, som gick me svarta ullstrumpor och trätofflor och lät litvet på vanligt skånskt manör tryta tätt under armarne, under det att det i ryggen bildade den vanliga 7TT:an. Go qväll! helsade hon, hvarefter hon fortsatte: han tror väl ja ä bu viller och galen som inte bäddar åten, men en har så möet ä göra stongtals, så en kan ble rent klumsi i hweded. Det kan jag väl förstå, medgaf studenter