Aftonbladet – 9 mars 1868, sida 1

Riksdagen har i dag börjat behandlingen af hufvudtitlarne. Dessförinnan verkställde kamrarne gemensam votering dels i fråga om beloppet af det af K. M:t begärda anslag till allmänna arbeten under innevarande är, för beredande af arbetsförtjenst åt den nödlidande befolkningen, dels om användnin af i riksgäldskontoret innestående mede hvilka blifvit anvisade till tre allmänna ars beten, som icke kommit till stånd. Kamrarne beslöto, med 134 röster (48 af första och 96 af andra kammaren) mot 301 att till beredande af arbetsförtjenst åt den i följd af missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa delar af landet, till K. M:ts isposition för år 1868 särskildt anvisa ett belopp af 200,000 rdr, att användas till anläggning och förbättring af vägar och andra kommunikationsanstalter, under iakttagande af de allmänna vilkor och stadganen, som vid senaste riksdag i afseende å beviljade statsbidrag till dylika arbeten blefvo fastställda. Minoriteten ville, i öfverensstämmelse med K. M:ts af första kammaren godkända proposition, för 1868 anvisa ett belopp af 500,000 rdr till anläggningar och vägförbättringar, sjösänkningar och vattenaftappningar samt andra allmänna arbeten, af den art, att understöd till desammas utförande af statsmedel vanligen lemnas, Med 148 röster (82 af första och 66 af andra kammaren) mot 116 (18 af första och 93 af andra kammaren) birölls K. M:ts af första kammaren gillade proposition, att af i riksgäldskontoret innestående medel, tillhopa 89,700 rdr, hvilka blifvit anvisade till trenne allmänna arbeten, som icke kommit till stånd, må, med iakttagande af de allmänna vilkor, som vid senaste riksdag för statsbidrags åtnjutande till arbeten af ifrågavarande beskaffenhet bestämdes, anvisas, för utförande af väganläggning mellan Bergsängs lastplats vid sjön Öfre Fryken till Olsebohls gästgifvaregard nära Klarelfven, ett anslag utan återbetalningsskyldighet af rdr 55,000, och till sänkning af sjöarne Kalfven och Fegen i Elfsborgs län ett låneunderstöd af rdr 34,700. Minoriteten röstade för afslag. Det märkligaste, som vid förmiddagens sammanträden förekommit under behandlingen af hufvudtitlarne, har varit den närmare två timmar fortfarande öfverläggningen i andra kammaren om de af åtskilliga motionärer ifrågasatta nedsättningarne i anslagen på första hofvudtiteln (hofhällningsanslagen). Öfverläggningen öppnades af hr Jöns Pährsson, som yrkade bifall till sin motion om nedsättning med 417,000 rdr, eller till jemnt en million rdr, af ifrågavårande anslag. Det var hardt nära, att frågan kommit till afgörande omedelbart efter framställandet af detta kande, ty talmannen hade redan hemställt huruvida diskussionen var afslutad, då hr Blanche begärde ordet och tillkännagaf sig anse motionärerna ej böra i denna ömtåliga fråga lemnas ensamme, då deras yrkanden voro ett genljud af der allmänna rösten. Talaren ansåg det vara på tidenfatt en vårning lemnades åt den eller dem, som tro att folkets tillgångar äro ett outtömligt djup. Man komme dock äfven i afseende på dem slutligen till botten, och om man gräfver nedåt träffar man slutligen på det vulkaniska källsprång, der man bränner fingrarne på sig. . Hr Blanche förenade sig i hr J. Pährssons yrkanden: : Hr C.A. Larsson, som önskat indragning af slottet anslaget, 123,100 rdr och hr J. Jonasson från Kalmar län, som föreslagit en nedsättning af 25 procent å första hufvudtitelns anslag, höllo på dessa förslag, hvaremot chefen för finansdepartementet frih. af Uygglas. naturligtvis ej kunde finna någon anledning förekomma, att ändra ett riksdagens så nyligen tillkomna beslut, och förmenade ingen kunde säga att svenska statsverket saknade förmåga att uppfylla sina. förpligtelsercx i förevarande hänseende. — Hr Liss Olof Larsson, som äfven motionerat om 25 procents nedsättning, fann sig nu föraflåten instämma i hr C.A. Larssons yrkande, om afslag å slottsanslaget, för att möjligen kunna vinna något. Talaren visste väl, att många fattades af en helig fasa då första hufvudtiteln. vidrördes, men trodde, att ehuru svenska folket varit nog. högsinnadt att under den goda tiden beyilja rikliga anslag, så skulle, det dock nu i den svåra tiden önskat se något tillmötesgående till lindrande af dess bördor. I detta yttrande instämde hr Erik Olsson, hvaremot hr Hierta sökte utveckla de skäl som föranledde honom att biträda utskottets förslag, ehuru han ej gillade dess motiver. Talarens hufvudskäl tycktes vara den grannlagenhet, som riksdagen måste iakttaga mot den person, som sitter på tronen, och hvilken genom representationsförslagets — framläggande uträttat mnågot, som man ej väntat och ej hade vågat hoppas. Rektor Nilsson ansåg det böra tagas i öfvervägande huruvida statsverket förmår utan stora svårigheter bära ifrågavarande bördor. Talaren tviflade derpå, men då han ej tilltrodde sig att föreslå nåson viss summa, med hvilken anslaget borde nedsättas, så yrkade han återremiss. För nedsättning i anslaget yttrade sig vidare hrr P. Nilsson från Örebro län, Bengtson från Kronobergs län, Östman och Johan Olsson. De flesta af dessa talare förenade sig dock. likasom slutligen äfven hr Jöns Pährsson, i yrkandet om återremiss. . Till försvar för statsutskottets åsigt, att någon nedprutning ej borde ske, uppträdde deremot, utom frih. af Ugglas och hr Hierta, äfven hrr Björck, Otterström, Jan Andersson från Kopparbergs län, Hedengren, Key, Posse, Lundström och Gripenstedt. Med ganska stor förundran hörde man en så erfaren riksdagsman som hr Björck uttala den åsigt, att det låge i sakens natur, att representationen ej kan göra sig reda för behofven i afseende å första hufvudtiteln, utan att initiaivet i fråga om förändringar i första hufvuditelns anslag måste komma Srånäregerinjen (!) Den ärade talaren behagade icke gifva tillkänna sina åsigter i afseende å probabilieten, att någonsin en framställning skulle comma från regeringen om nedsättningar i ofhållningsanslagen. Man skulle väl ha öreställt sig, att de pröfningar landet har för iärvarande att genomgå, skulle ha varit den raftigaste maning till ett sådant initiativ, nen det har beklagligen visat sig, att det ärer anses pligga i sakens natur, att något nitiativ från det hållet ej är att i sådant