Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 3

Riksdagsdebatterna om dödsstraffet. Andra kammaren. Fribh. Gripenstedt. Då juridiska frågor förekomma till kammarens pröfning, har jag nästan alltid afhållit mig från deltagande i diskussionen, af det lätt begripliga skäl, att jag i dessa ämnen icke eger närmare och speciella insigter. Jag anser nemligen, att då man uppträder för att upplysa och öfvertyga andra, bör den egna öfvertygelsen vara grundad på verklig sakkännedom och man bör, åtminstone i någon mån, kunna bidraga till ämnets utredning, vare sig genom framläggande af nya data, eller valet af nya synpunkter, eller ändtligen genom att sprida ökad klarhet öfver det, som redan blifvit af andra i ämnet anfördt. Vid detta tillfälle anser jag mig likväl, allt detta oaktadt, böra uttala min mening, ej mindre i betraktande af frågans stora betydelse, än äfven derföre, att jag haft en särskild anledning att ofta taga detta ämne i allvarligt öfvervägande, på samma gång som jag haft tillfälle att inhemta ennoggrann och fullständig kännedom om de brott, för hvilka dödsstraff under senare tider blifvit ådömdt. Under aderton år har det nemligen varit min pligt att deltaga i öfverläggningarne och besluten, rirande de till konungen ingifna nådeansökningaxne af lifdömde brottslingar; och dessa öfverläggningar, hvilka alltid föregås af en omsorgsfallt utarbetad berättelse angående brottens beskaffenhet, voro så mycket högtidligare och ansvarsfullare, som under hela konung Oscars regeringstid hvarje medlem af statsrådet — liksom äfven af högsta domstolen — befann sig i den ställning, att det stod i hans förmåga att frälsa den lifdömde och förskaffa honom nåd, ty konung Oscar följde den grundsats, att om blott en enda röst bland hans rådgifvare eller högsta domstolens ledamöter höjde sig för benådning, beviljade hån den alltid — och endast i de fall, då alla voro ense derom, att inga mildrande omständigheter förefunnos, samtyckte han motvilligt till dödsstraffets verkställande. Känslan af ansvarighet blef härigenom, så att säga, mera personlig och tyngre än eljest, och den skulle för mig varit nästan odräglig, om jag tillika hyst någon tvekan i afseende å rättmätigheten af det ifrågavarande straffet. Men jag får öppet förklara, att vid intet af dessa tillfllen har jag int mitt samvete oroadt af en sådan tvekan. Tvärtom lefde och lefver jag i den öfvertygelse;, att under vissa omständigheter detta straff än rättvist och befogadt; och denna min öfvertygelse har icko kunnat annat än ytterligare stadgas genom de utmärkta andraganden, som — särdeles under förmiddagens sammanträde — blifvit i ämnet här afgifne. Långt mera skulle jag håfva tvekat huruvida det, i sådana fall, varit min rättighet, att blott för tillfredsställelsen att få följa den känsla, som manar till mildhet, efterskänka samhällets och rättvisans fordringar. Jag tror ej heller att, såsom man velat påstå, let allmänna rättsmedvetandet uppreser sig emot lödsstraffet och fordrar dess afskaffande. Detta strider åtminstone emot min erfarenhet, och veder-lägges i öfrigt af de sammanstämmande upplysningar, som flere talare från skilda orter i ländet, RAA