Aftonbladet – 7 mars 1868, sida 3

UTRIKES. FRANKRIKE. . Då lagstiftande kåren den 2 dennes återtog sina under några dagar inställda förhandlingar, var tilloppet af åhörare ofantligt stort. Alla läktare voro fullpackade med menniskor och äfven La Salle des pas perdus var uppfylld, ehuru det är förbjudet att uppehålla sig. der. Men ej nog härmed, såväl inom inhägnaden omkring Palais Bourbon som i dess närmaste omgifningar hade en betydlig folkmassa samlat sig. Inne i sessionssalen gick det hela tiden ytterst stormigt till. Jerome David hade åt vice presidenten Dumiral afstått ordförandeskapet, för att kunna försvara sina åtgärder i plenum den 24 Febr. Ordet begärdes först af Havin, för att tillkännagifva att han icke ville uppläsa den bekanta hedersdomstolens utslag, utan endast meddela, att Kerveguens beskyllningar mot Siecle och Opinion nationale af nämnde domstol förklarats osannfärdiga och förtalande. Vicepresidenten Jerome David nedstiger då från sin plats och närmar sig talaretribunen, på hvilken Havin hefinner sig. Nu blir man vittne till ett uppträde, som på följande lifliga sätt skildras af en korrespondent till Kölnische Zeitung: Ollivier. Ni har lugnt åhört anfallet, ni måste äfven åhöra försvaret. (Yttersta högern ställer nu till ett sådant oväsen, att man icke förstår Havin. Orden: Slut på debatten ! riktigt framtjutas. Det är en högst skandalös scen.) Jules Favre står upprätt på sin bänk med sammanslagna händer och kastar högst föraktliga blickar på fridsstörarne. (Larmet blir allt förfärligare; man skulle kunna tro att man befunne sig på en folkteater, der parisiska gaminerna äro i uppror. Det fattades blott ruttna ä plen och apelsinskal, hvilka der spela en roll vid dylika tillfällen.) Havin och presidenten vexla högst lifliga ord; den förre lemnar tribunen. Jules Simon begär ordet i Havins namn. Presidenten. Men hr Havin har frivilligt lemnat tribunen. Havin stiger åter upp på tribunen och stannar der midt i larmet. Efter många fruktlösa försök lyckas det presidenten att göra sig förstådd, och han förklarar ånyo att Havin afstått från ordet, men uppmanar honom att åter taga det. Vid Haind första ord börjar tumultet på nytt och ännu rre än förut. Hela majoriteten reser sig och begär med vilda skrän slut på debatten. Härom sker omröstning, hvilken aflöper så, att debatten förklaras slutad. Jules Simon tager härefter ordet för att tala om reglementet; han påminner om uppträdet föregående måndag, begär förklaringar rörande debattens afbrytande nämnde dag samt anser kammaren ha bort frågas till råds derom. Jerome David genmäler den förre talaren och förklarar att han med kamrarnes samtycke uppfyllt sin pligt (majoriteten instämmer med skallande jarop) samt att han icke frågat kammaren till råds, emedan ingenting funnits qvar på föredragningslistan och han icke velat gifva något prejudikat, som kunnat vara att beklaga. Jules Simon uppträder åter för att bevisa att presidenten handlat i strid mot reglementet och godtyckligt. Om en kammare tillåter sådant, handlar hon mot sin värdighet. (Oväsen.) Jerome David afbryter talaren, ropande att han icke handlat mot sin värdighet. Jules Simon förklarar, att han icke velat indraga några personliga frågor i saken; men om en kammare — tillägger han — tillåter godtycklighet, handlar hon mot sin värdighet. Nu bryter stormen ånyo lös. Majoriteten tjuter åter. Ä ömse sidor fällas de skarpaste ord, men larmet är så starkt, att man nästan ingenting förstår. Slutligen återstäl