kall skiljas från öfverintendentsembetet, och lerom torde tankarne icke heller vara myc.et delade, alldenstund föreningen af dessa venne verk, oafsedt onödiga omgångar, måste nedföra hvarjehanda olägenheter. Utskottet ar vidare ansett såväl direktörens som sereterarens platser kunna umbäras och deras ligganden öfverflyttas på intendenten och len ene amanuensen. Det är denna arbetsördelning vi anse otillfredsställande ur mer Nn en synpunkt. I spetsen för ett konstmuseum som för hvarje annan vigtig anstalt lärer väl böra ställas en man, som besitter de derför erforlerliga insigter och egenskaper. Bör man vär välja en vetenskapsman eller konstnär? Vi skulle utan tvekan svara en konstnär, pm en sådan funnes, som, jemte sin artistika skicklighet, egde tillräckliga studier för amlingarnes ändamålsenliga ordnande och ler. vetenskapliga forskningens främjande. Py här är icke fråga om en konstakademi med undervisningsskyldighet för konstens ulumner; här är fråga om en inrättning, instruktiv , för hela allmänheten, för hvilken konsten sjelf är till. Hvem som bör ställas q sn för anstalten bör alltså vara beronde deraf, hvilka göromål äro de vigtigaste. Endast den, som eger en omfattande bildning ich specielt grundlig kännedom af konstvistorien och tillika af den allmänna kulturnistorien — för att icke erinra om behofvet kt filologiska studier inom de klassiska språken — torde med framgång kunna anordna omfattande konstsamlingar och vägleda en go NE allmänhet på detta fält. Tan skall dervid behöfva dels konstnärligt viträde för konstverkens tekniska skötsel, dels ilterärt biträde, i den mån hans eget arbete ) är tillräckligt. Denna naturliga ordning synes åtminstone för oss böra vara bestämnande i fråga om organisationen af en styrelse för Konstsamlingarne. Öfverflyttas deremot direktörsgöromålen på en artistisk intendent eller konservator, så måste man väl dervid i de flesta fall nödgas andantaga de vetenskapliga arbetena. Ty är t. ex. en skulptör intendent, torde han icke hafva sysselsatt sig med måleriets historia, ännu mindre med andra hithörande konstgrenar. Hela det litterära arbetet komme lå att läggas på amanuenserna. Den eneaf dem skall dock under en följd af år hafva steslutande sysselsättning med att sammanplocka, ordna och i dubbla serier förteckna omkring. 60,000 gravyrer och handteckningar, som redan nu finnas. Den andre amanuensen åter skulle ensam och helt och hållet på Pgen hand bearbeta samlingarne af oljemålningar, skulpturverk, gipser, egyptiska och assyriska fornlemningar, antika vaser, majoika 0. s. v. I sanning ganska omfattande göromål, isynnerhet som de vigtiga inventaerna sägas böra så godt söm nyskapas. Sedan Gustaf III grundlagt kongl. museum, gjordes äfven åtskilligt för samlingarnes vetenskapliga granskning och bekantgörande inom litteraturen. Men sedan femtio år har sådant arbete varit så eftersatt, och så föga eller intet blifvit antecknadt om föremålen, tt samlingarnes historia lärer förete de betänkligaste luckor. Vi tala intet, alls intet om kontrollen öfver deras behandling och skötsel. Skall nu en amanuens bearbeta detta forskningsfält, utarbeta kataloger och lertill, utan någon särskild ersättning, bestrida kansligöromålen? Skall han tillika bereda museikassan en påräknad årlig inkomst af omkring 1000 rdr för utgifna kataloger? Man torde kanske svara, att han såsom skälig arfvodesförhöjning må åtnjuta inkomsten af de utgifna mindre katalogerna. Men sådana böra aldrig vara sportler för tjenstemän, ty det har visat sig annorstädes, huru tjenstemännen då förändra nummerordningen i nästan hvarje ny upplaga och sd.tunda tvinga allmänheten att köpa nya gällande, kataloger. Säljas deremot dessa, såsom tillbörligt är, för museets räkning, så kunna de äfven säljas till billigare pris. Om en katalog kostar 10 öre i stället för 25, eller 25 öre i stället för 50, skola afnämarne blifva desto flere. Så mycket bättre! Slikt förtjenar väl oek tagas i öfvervägande, då man ser huru konstsamlingarne söndagligen besökas af 1000 å 1500 personer, bland hvilka många mindre bemedlade gerna skulle vilja veta något om de föremål, som väl tilltala ögat och skönhetssinnet, men i många fall förekomma mer eller mindre obegripliga. Hvad beträffar sekreteraregöromålen, synes ett särskildt arvode för dem under alla förhållanden blifva nödvändigt. Finnes en amanuens skicklig att bestrida äfven dessa göromål, så borde han väl kunna derigenom re en billig förhöjning i sin aflöning, elst han vid museum icke kan vinna nåön befordran. Skulle han åter vara fullt ompetent för den vetenskapliga verksamheten, men icke qvalificerad att sköta ekonomiska och administrativa göromål, hvarföre skall då sekreterarebefattningen bindas vid Nn amanuensplats? Vi anse det af många skäl otillrådligt. Då sekreteraren enligt stadgan skall bereda och föredraga alla i styrelsen förekommande mål, uppsätta alla beslut, utlåtanden, kontrakter m. m., kommer han sålunda att omfatta samma förvaltningsbestyr som chefen, mot hvars beslut han skulle ega reservera sig, om så funnes nöligt. Man torde för öfrigt ihågkomma, att en sådan kontroll är icke mindre vigtig iafseende å konstsamlingarnes tillbörliga handhafvande än i penn å ekonomien, Allt sammanlagdt tyckes tala för den arbetsfördelning, som, finnes uppställd i. den k, propositionen. År man åter ense om sjelfva grundsatsen, men anser sig böra göra inskränkningar för besparingens skull, då kan man hemställa, huruvida icke skäl vore att, med bibehållande af en intendent (eller rättare konservator), en amanuens och särskildt arvode för sekreteraregöromålen, indraga den ena amanuensplatsen och tillsätta en direkör, på en gång arbetande ledamot och anstaltens chef. Det torde icke vara välbetänkt att undanskjuta organisationsfrågan med halfmesyrer, då det just nu gäller att ägga en varaktig fund för konstsamlingarnes framtida utveckling och förkofran. Andra kammarens tillfälliga utskott n:r 4 har i anledning af hr Liss Olof Larssons motion n:r 46 föreslagit, att riksdagen måtte hos K. M:t anhålla, det K. M:t