Aftonbladet – 6 mars 1868, sida 1

vill vara rättvis. Må hans hvita drottning sjelf tala för sig. I samma ögonblick gick Varnham förbi wonom med Catharines döda kropp i sina irmar. Indianerna, som kommit ut med Irottning Esther, satte sig ned och betäckte sina anleten med kapporna, till tecken af inger, men drottningen stod upprätt, kall och härd som en klippa. Giengwatah är svag som ett barn, sade hon, men drottning Esther har kraft nog att värna sin sons heder. Se der är den qvinda, hvars giftiga ord dödade hans broder. I gär afton beslöt rådsförsamlingen att drifva henne ut i skogen och lata henne dö der som en fångad varg. Höfdingen sprang af hästen; han gick med stora steg in i salen och kastade sig på knä bredvid Catharines lik. Den ångest, hvaraf hans hårda anletsdrag skälfde, väckte deltagande till och med hos dessa råa vildar; hans bröst häfde sig, hans ögon vidgades och blicken irrade från den döda till modren, ned ett uttryck af så otröstlig sorg, att till och med hon vände sig bort, halft ängrande sin onda gerning. På en gång kastade han sig ned med ansigtet mot marken och öfverlemnade sig at det vildaste utbrott af sorg och smärta; men då det var förbi, reste han sig lugnare, gick förbi den gamla drottningen utan att se på henne och steg åter till häst. Ett litet jagthorn af silfver, en gåfva af Catharine Montour, hängde vid en kedja af samma metall omkring hans hals. Han förde det till sina läppar och blåste deri en lång, uthållande ton, som på ögonblicket förde hvarje krigare i byn till hans sida. Krigare, sade han, här är icke längre mitt hem. Denna qvinna är icke mer mir moder, utan min gemåls mörderska. . Hvarje