ernekar; täta gröna grenar, belastade med snö, böjde sig öfver henne vaggade af den hvinande blåsen. En indian, mindre grym än de öfriga, kom illbaka och stack ned sin brinnande fackla snön bredvid henne innan han gick bort gen; det röda skenet spred sig öfver hennes unsigte. Hon kände värmen deraf, och förökte resa sig upp. Denna rörelse skakade diamantormen från hennes mfvud. Hon kunde ej stå upprätt; hon hade ej örmåga att ropa; men då hela fasan af att lö så, ensam i ödemarken, grep henne, sträf.rade hon modigt deremot. De hade ryckt velskappan från hennes axlar och hon var dädd i blott sin mörkröda klädning. Hon röp fram till facklan och höll händerna ära intill den för att värma dem, men hon örmådde ej hålla dem uppe, och med en ista yttring af sjelfuppehållelsedrift stack on dem in i de vida ärmarne af sin kläding och låg sedan orörlig, ty döden smög ig långsamt men säkert öfver henne. Fader,, sade Mary, hvad är det för ett ussken som, glimmar mellan jernekarne? Varnham tog genast af från vägen och åda gingo efter ljusskenet så hastigt som nöjligt. Hvarför kunde han knappt draga ndan af oro och ängslan, denne bleke man? Ivarför skälfde Mary under sin variha kappa? Je hade ej ännu sett det dödsbleka anletet om hvilade, der på snön, men ett par steg ramåt och fackelskenet upplyste det. Fader ch dotter sågo på hvarnndr ra i stum fasa. fen det var blott för en sekund. Varnham köt undan trädgrenarne och upplyfte. sin astra ur snön. . Mary ryckte af sig sin pelsappa och svepte: den omkring modren; mean: Varnham slöt henne till sitt bröst och Srsökte uppvärma henne. (Forts)