Trettiondetredje kapitlet. Den första vintersnön hade fallit och låg djupa drifvor i skogen; sjön vax frusen och g ut som en spegelskifva. Deindianer som fdingen qvarlemnat i byn roade sig med ridskoåkning, och fiskade i de på isen uppnuggna vakarne. Höfdingen hade icke ännu kommit tillbaka och Catbarine hade ingening hört om Thamerou. En gång sände hon ett bud till drottning Esther och bad att få veta hvar hennes dotter var, men hon erhöll ;j något svar. Hon var alltjemt ensam med len tunga bördan pa sitt hjerta och sina srafter bundna af sjukdomens bojor. En dag satt hon i sin ödsliga sal och såg it öfver sjön. Blåsten tjöt genom skogen: aften var kall och skarp; snöflingor föllo då ;ch då, men det var för kallt för att såöa emnare. Catharine kände sig mera beklämd n vanligt. En besynnerlig oro hade. gripit tenne och hon anade att faror hotade henne, Her möjligen hennes barn, faror af rysligare jeskaffenhet än någonsin. För sig sjelf frukade hon intet, men blotta tanken på att iågot oudt skulle träffa Mary eller Thameou, sammansnörde hennes hjerta. Dagen led ch aftonen kom, kall, lugn, isig. Och ännu att Catharine qvar vid fönstret med dystra ankar i sitt sinne och lyssnande till stormens jvidande sus i skogen. Det var så underligt tyst omkring henne. ITennes hjerta blef så kailt, som om kölden lerutanför trängt in deri. Slutligen blef denna ystnad outh ig; hon steg upp och gick senom rummen i sift lilla palats; ingen af wevnes vanliga betjening var synlig. Hon åg ut, men den hedersvakt som alltid omaf hennes boning var försvunnen; ingen enda ndian syntes i närheten. Tystnaden tycktes oupphörligt tilltaga; till