nade afguderi. Jag vågade ej öfverlemns nig deråt ännu en gang och sålunda komme ned ett deladt hjerta för att tjena min Herre och min Gud. Dessutom — men du förstå pj detta — din blotta åsyn uppfyllde mitt sinnc ned en ömhet som plågade mig — 0, så förfärligt — så att jag ej förmådde anförtrt lig något. Förrän jag hade förlåtit min hustru kunde jag ej utan samvetsförebråelse ilska hennes barn. Men nu älskar du mig, fader? sad Mary. Älskar jag dig! svarade fadren småleenle. Var viss på att i mitt hjerta finnes wumera blott kärlek — kärlek och förlåtelse Jag önskar nu blott föra dig i din moder: armar och lemnar det öfriga åt den Allsmäk ige. Mary blickade ifrigt mellan skogens stamnar; det var långt lidet på dagen; solen gick red och göt ett rosenrödt skimmer öfver löfrädens nakna kronor. Det kan ej vara långt dit, sade hon med ysande blickar, men låt oss resa hela naten, om det behöfs. Jag blir aldrig varm gen, förrän min moders armar omsluta mig. 5e, månan går upp; natten blir ljus — kunna i ej gå till fots? Snöskorpan är hård nog ör att bära oss, fast våra hästar sjunka igeom den. Vavnham steg af och lemnade hästarne åt ägvisaren. Han också greps af ett hastigt åkommet begär att skynda framåt. De ngo med lätthet öfver den glimmande snökorpan, der trädens bladlösa grenar och qvitar aftecknade sig i fina skuggor; yxbuggen ekarnes stammar visade dem vägen och de gsna granarne susade klagande då fadren ch dottren gingo genom skogen. SLANT