Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 3

gar, och der äro de 1 tull verksamhet. En sådan plan behöfver blott blifva känd, för att finna allmänt insteg; det är just den slags försäkring, hvaraf den omtänksamme arbetaren har behof och som han skall kunna öfverkomma. RIKSDAGEN Dagens plena. Första kammaren. Föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:r 5, afstyrkande hr Ehrenigranats motion, att alla cigarrer, som i landet försäljas, skola vara försedda med stämplar, till ett värde, som skall beräknas efter 1 rdr skålpundet. En längre diskussion uppstod och omkring ett tjugutal af talare uppträdde, de flesta för att yrka en återremiss af frågan, i den syftning att utskottet måtte framlägga förslag till en beskattning å tobak i allmänhet. Frih. of Ugglas yttrade sin mening vara att för närvarande vore bäst att tänka på nedsättningar i skattevär, men ansåg att om staten för att öka sina inkomster nödgades uppsöka någon ny skatteform, så vore just tobaken den lämpligaste af alla artiklar. Grefve Ehrensvärd försvarade utskottets afstyrkande och stödde sig på den åsigten, att om en skatt å cigarrer skulle påläggas, så borde det ske med större billighet än nu, så att icke de mindre bemedlade måtte drabbas af. den största tyngden och få betala sina 2 öres cigarrer med samma förhöjning som de, hvilka röka cigarrer r 25 öre. När utrymmet medgifver skola vi ärmare redogöra för diskussionen, men inskränka oss nu att omnämna att frågan återremitterades efter votering, med en pluralitet af 52 röster mot 35. Samma utskotts betänkande nr 4, angående tullbevillningen, föredrogs och afgjordes några punkter, men i anseende till den långt framskridna tiden måste dess fullständiga afgörande uppskjutas till det plenum, som eger rum i afton. Tredje punkten, angående att albumin och anilin måtte uppföras hvar för sig under egen rubrik, återremitterades. Femte punkten, att apoteksvaror må förklaras fria, afslogs af kammaren. Andra kammaren. Kammaren företog i dagens plenum behandlingen af bevillningsutskottets utlåtande angående tulibevillningen. Som kammaren ej hann lägre än till och med 19 punkten i betänkandet och tiden är långt framskriden, återkomma vi till redogörelsen i sammanhang med de öfriga 6 punkterna, som till aftonens plenum blefvo uppskjutna. —IO Riksdagsdebatterna om dödsstraffet. Då inom de bålla kamrarne en stor mängd talare uppträdde i denna fråga, men si a antalet af dem icke hade någonting väsentligt att anföra, utan inskränkte sig till att med andra ord upprepa hvad som redan blifvit sagdt eller att endast uttala sin mening utan egentlig argumentation och motivering, anse vi det stora utrymme, som skulle upptagas genom ett sammanträngdt referat af hvad alla talare anfört, bättre användas, om vi fullständigt meddela hvad som yttrades af hbufvudtalarne å ömse sidor. skola derföre in extenso meddela de hufvudsakligaste föredragen, allteftersom de hinna bli tillgängliga. Första kammaren. Hr Wasselrot. Sällan om någonsin har jag äinnt mig så förstämd vid mitt uppträdande inför kammaren, som i närvarande ögonblick. Jag känner liksom i luften att den sak jag för, om än så god mina ögon, ej har kammarens sympatier. Ännu kännes här nemligen intrycket lefvande qvar efter de ord, som vid riksdagens början här blifvit i imnet uttalade af kronans förste minister, af den man, som står i spetsen för våra lagars så väl stiftande, som skipande, en man, till hvilken vi alla blicka upp med den djupaste vördnad, och till hvilken fäderneslandet i många hänseenden står en outplånlig skuld. Ej underligt då om hans ord här gälla. Och jag begagnar ögonblicket för att förklara, att, om jag förut kännt justitiestatsministerns mening, förslaget om en underdånig skrifvelse i ämnet icke blifvit af mig vid innevarande riksdag väckt. Frågan har emellertid nu kommit till lifs och, hvad mera är, — den har vunnit lagutskottets understöd; och jag skulle under sådana förhållanden anklaga mig sjelf för feghet, om jag icke sökte försvara min egen sak. Jag tror ock att sanningen, en gång uttalad, har en oemotståndlig kraft. och att den slutligen skall gå segrande ur striden. Denna har fortlefvat nu i mer än hundra år sedan den af Beccaria först väcktes, och redan den omständighet, att den räckt så länge och att de sannt menskliga och sannt kristliga åsigter, som han uttalade, vunnit allt större terräng, bebådar, hoppas jag, dessas slutliga seger. Jag anbåller att få nämna några ord om min egen ställning till frågan. Det är icke af ett hugskott eller för att vinna lagens pris, som frågan blifvit af mig väckt. Redan från min tidigaste ungdom har jag varit intaren af fasa för dödsstraffet och afsky för de afflictiva straffen; och jag är nog lycklig att kunna här säga, utt det var till följd af min derom väckta motion vid 1854 års riksdag, som spö och risstraffen afaffades genom upphöjande till lag af 20 kap. om stöld och snatteri 1 förslaget till nya straffiagen. Jag har sålunda handlat i fullkomlig konseqvens ärmed då jag nu väckt denna fråga för att ur vår, på ädla och kristliga grunder i öfrigt byggda strafflag söka få utpläånad sista qvarlefvan vi fordna tiders råhet och barbari. Att tidpunkten icke varit rätt vald, det inser gg nu; men efter mennviskosätt att se, kunde väl tiden för dess lösning anses vara inne, då handa förslag vid sista riksdag bifölls af andr maren med en stor majoritet, och föll i denna kammare endast af en tillfi Om dödsstraftets rättmätighet har under de 100 år, under hvilka striden fortgått, varit taladt och rifvet så m att ämnet, som man säger, an anses vara uttömdt; och man har med att erkänna, att det är rättmätigt endast iså måtto som det är nödvändigt för rättsordvingens upprätthållande. emellertid att få uttala min mening ttmätighet. traffet har sin ursprungliga rot i hämndbegäret och sjelfhämmden, lärer väl ej kunna bestridas. På talionrätten och vedergällningssystemet är hela M lag byggd: lif för lif, öga för öga, tand för tand. . Här är detta system fullt och konseqvent genomfördt. Lagen är ock ettbarn af sin tid. Men har då den lära Guds egen son predikade på jorden, och den kännedom om sin och allas vår fader, som han gaf oss och de adertonhundra år, som sedandess förflutit, intet att betyda? N Och hvad lärde han oss? Jo, att Guds högsta lag är kärleken; och att den är grundlagen för allt Guds regemente i himmelen och på jorden, det inser hvar och en, som lärt känna Gud och icke förvirras af klyftiga dogmer, — Men, säger man, Gud är ock h och ri Javäl. Men rättvisa och Kärlek äre ho d ett. Han utöfvar visa och kärlek för ) ks skull. Det ondas der äro enligt hans eviga lagar ett arbete i Lo