Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 1

lättnad, och i den tysta stillheten i hennes eget hem kunde Catharine stundom glömma erkligbeten och omgifningen. Hon led som rr, men ej så bittert, så hopplöst; i stället för att uppresa sig deremot, böjde sig hennes sinne för den agande fadershanden och fann en tröst till och med i lidandet. Samvetsqval plågade henne också öfver det andra äktenskap hon ingått, ty ehuru hon visst och säkert ansett sin första man som död, föreföll det henne dock nu som en uppsåtlig synd. Dessutom plågades hon förfärligt af minnet af Murrays död. Under denna. gräsliga natt, då tystnaden ändtligen efterträdde stridslarmet, hade hån förtäljt henne om sin ånger, sitt gagnlösa lif och sin ensliga ålderdom. Hans hustru och hans son voro båda döda. En, evig oro tärde hans sinne och han hade för andra gången, begifvit sig till Amerika, sedan han skaffat sig ett slags befattning der, utan att likväl ana att Catharine lefde ännu. Sedan sin bröllopsdag hade Murray :aldrig återsett Catharine, och då hennes tillvaro och den förfärliga -uppoffring hon gjort för honom så skoningslöst berättades honom vid sir John Johnsons middagsbord, begaf han sig genast ut för att sökå henne och begära dep förlåtelse, utan hvilken han ej kunde hoppas att någonsin finna ro. Han kom till Senecasjön två dagar efter sedan stammen brutit upp till. Wyoming, dit han. följde den så hastigt, som . möjligt och mötte henne, men blott för att dö. Catharine ihågkom med bitter tydlighet hvarje ord som dessa döende läppar uttalat. Hon visste att Varnham vid första daggryniogen uppsökt henne och att de båda suttit samman i dödsdalens skugga. Dessa dystra minnen fängslade henne vid sjukbädden. Hon tyckte sig ännu känna drottning Esthers dolk i sitt bröst. Hon hade blott en:enda önskan på. jorden — den att återse sin förstfödda dotter. Efter detta återseende törstade hon och skulle velat på sina knän krypa till Varnham för att erhålla det och sedan dö. Sent på hösten, då Catharine ännu var