Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 1

Min fader! Hon hade ofta kallat honom så, men aldrig hade detta namn haft en så juf och helig klang. Tårar stodo. i Varnhams ögon och darrade i Marys långa ögonhår. Och nu får jag ju tala om min moder? Min moder! upprepade hon med en obeskrifig ömhet — det är ett nytt ord. Det är ett heligt namn, min dotter, sva rade Varnham. Jag tyckte en gång att det var den ljufvaste musik jag kunde höra. Men min mor? sade Mary. Jag kan ej förstå — Jane — min farmor? De hafva varit mycket vänliga mot dig och Jane tror att du är hennes syster. Den samla frun vårdade troget min hemlighet. Derwent var mig en pålitlig vän till det sista. Men, min fader, hvarföre var det en hemighet? Hvarföre har min mor under alla dessa långa år blott en enda gång uppsökt mig och talat med mig? Hon visste ej att du lefde; hon trodde dig hvila i dina fäders grifthvalf, dit hon trodde att heines egen hand sändt dig. Men hvarföre skulle man skilja moder och dotter åt? Hvarföre undanhålla en stackars liten flicka, så hjelplös som jag är, från hennes moders ögon?) Jag visste ej hvar hon var och kunde ej finna henne, oaktadt allt sökande: År efter år vandrade jag dessa vilda skogar och sökte hennehos alla indianstämmarne; ty hon hade ej sitt fulla förnuft, Mary, när hon flydde från sitt hem; och jag skulle gerna velat fr mitt eget lif om jag kunnat få taga henne med mig tillbaka till hennes eget land för att ånyo: vaka öfver henne. Men hon hade tagit ett annat namn — det som den förfärliga drottning Esther bortlagt — under hvilket hon var känd äfven af de hvita. Först hoppades: iag verkligen återfinna min bustru i denna Cathbarine Montour, men de: talade om henne som ön halfhwit indianqvinna, redan gammal och gråbärig: Det var ej förrän vid Sbawniernas första rädsförsamling i Wyoming, somm jag fick veta mt din moder bar denna förskräckliga Esthers fordna namn.