Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 1

Två män redo förut; den ene var; tydligen en vägvisare, den andre ledde en -packhäst, som bar ett hoplagdt tält, jemte andra förnödenheter: Den tredje mannen, som tyckes vara den förnämste i det lilla sällskapet, öll sig nära fruntimret öch fattade hastigt vennes häst i tygeln, så snart den sjönk ned snön; stundom svepte han också pelskapvan. tätare omkring henne, för att skydda wenne mot blåsten, som hven genom de nakna rädkronorna öfver deras hufvuden med : ett pbeskrifligt vemodigt, klagande tjut. Fryser du mycket, min dotter ? frågade nannen, ömt seende ned på henne; Nej, jag fryser icke,, svarade hon: Denna pelskappa. är så varm. Jag frösmycket mer . går, innan stormen bröt ut. Förlora icke modet, bara, Det-ser ut som om vi vore midt i ödemarken, men föraren säger att vi. ej kunna vara mer än tjugu mil) aflägsna från indianstaden. och. sedan går vägen närmare stranden och är bättre upptrampad. Om våra hästar, blott hålla ut så länge, skola vi vara der innan aftonen Min fader, sade Mary Derwent med. en lätt darrning.i rösten, ty hennes hjerta sved vid den fråga hon ville, göra, shvem är hon, denna furstinna, som vi söka? Var det hennes namn: du: ropade, då vi trodde oss få gås i snöstormen? Hvarför slår mitt hj så då jag tänker på henne och hvarför känner jag mig så sorgsen då du talar om henne; som om hon vore död? Hvem är hon, fader? Hvad är jag för hepne? Hon är din moder, Mary. Min moder! : Hon är din moder och var en gång min hustru, sade Varnham, ty sås sannt som det finnes: en Gud öfver. oss, Mary, så är jag din fader, ej blott till namnet, men också inför Gud och menvniskor. Mary blef icke ens förundrad; hon kunde ej minnas den tid då den -hon:trodde. vara hennes far hade varit henne hälften så kär som missionären. Ion fattade hans utsräckta hand och kysste den ömt och vördnadsfullt. Engelska.