Aftonbladet – 4 mars 1868, sida 1

Catharine såg på henne; hon såg hoppet lysa genom vredeblixtarne i dottrens ögon och svarade: Gå dit ditt hjerta kallar dig, och var lycklig. Men du skall sakna mig, moder ? Jag skall trösta mig med din lycka, min dotter; du kommer ju också snart åter. Drottning Esther lemnade rummet hastigt. En timma förgick under föga glada samtal. Efter denna tids förlopp visade sig Butlers soldater utanför dörren ledande Thameros häst mellan sig. Smältande i tårar kästade sig den unga qvinnan i modrens famn. Gå, min dotter,, hviskade Catharine och tryckte henne ännu en gång till sitt hjerta; och om. vi aldrig återse hvarandra, så glöm ej huru ömt jag älskat dig. Thamerow sprang i sadeln under en ström af tårar och red bort. OCatharine stodidörren och såg efter henne. Vid en krökning af vägen höll Thameroh in sin häst och vinkade ett sista farväl. Catharine vinkade tillbaka och ryttarskaran försvann, lemnande den öfvergifna modren qvar, försvarlös bland sina. bittraste fiender. S Ty Giengwatah var alltjemt borta med sin krigare och drottning Esther vari hans frånvaro enväldig inom indiankolonien. Trettiondeandra kapitlet. Ett af indianerna upptrampadt krigsspår gick längs södra stranden af Senecasjön, ehuru det knappt kunde ses nu då snön lag djup och trädens kronor skälfde i den kålla vinden; men den som var van att färdas i de stora skogarne, kunde dock ej taga miste om vägen, ty på jemna afstånd syntes ide större träden djupa skåror inhuggna med yxa, hvilka utmärkte den i drifvorna höljda stigen. Genom den tysta skogen, öfver de glittrande snöfälten, färdades långsamt ett litet sällskap resande till häst, tre män och en qvinna, så insvepta i-pelskappor för att skydda sig mot kölden, att det var omöjligt att ana deras stand och utseendeQvinnan sag nästan ut som ett barn, hon satt så lågt i sadeln.