ippmärksammadt föredrag, i hvilket han utvecklade sin åsigt om dödsstraffets behöflighet , hemtande stöd från åtskilliga teologer, moralister och filosofer. Han ansåge det visserligen för önskvärdt, att detta hemska straff kunde försvinna, men trodde iden ej vara inne, då på samhällets djup! nu funnes så mycken rahet och ondsk om stöd hvarför han i detalj skildrade hägra af de illgerningar, som på senare tiden blifvit begångna. Vedergällningsteorien vore väl föraldrad och kunde numera visserligen ej konseqvent tillämpas (öga lör öga, tand för tand) men sjelfva den — princip, hvarpå den grundade sig vore dock ej helt och hållet förkastlig. Det är ett misstag af de moderna straffteorierna att uppställa förbättringen såsom det högsta ändamålet; detta mästei stället vara: aterställandet af det kränkta rättsmedvetandet. Man säger att det är okristligt att med kallt blod och besinning förstöra en existens, men detta utgör en regel endast den enskilde. Den kristna tron lärer oss visserligen, att vi ej skola hämnas oförrätter, utan vedergälla ondt med godt; detta är ett sedebud för den enskilda men-j niskan; men från den synpunkten far ochl. kan ej staten och lagstiftaren utgå. Talaren vidrörde bristerna i fängelseinrättningarne och de ringa utsigter som förefunnes, att en brottsling inom fängelsemurarne skulle förbättras, och slutade med att förklara, att han ansåge lagutskottets förslag hvila på ett missförstand om sedlighetens betydelse och om det rättsliga medvetandet hos folket. Grefve Erik Sparre utvecklade utförligt, i ett talangfullt, lätt och ledigt, någongång till och med något Ickande föredrag, de äsigter han uttalat i sin reservation mot lagatskottets förslag, och supplerade hr Säves skildringar at på senare tiden begangna brott genom att i sina hufvuddrag teckna den bekante Silbodalprestens bana. Talarens hufvudargument för dödsstraffets bibehållande var dess, efter hans tanke, oemotsäpliga förmåga att injaga skräck hos förbrytaren och derigenom bidraga till att skydda samhället. Tr v. Koch uppträdde derefter med ett långt, mycket sakrikt och intressant anförande, i hvilket han på det varmaste förordads dödsstraffets afskaffande. Hans framställning innehöll bland annat en utförlig granskning och en, såsom oss syntes, fullständig vederläggning af de motiver för dödsstraffets bibehållande, som några broschyrförfattare och några riksdagstalare velat hemta från andra målsstatistik. I en särdeles vacker och vältalig teckuing af vårt folks karakter och vära egendomliga förhällanden, motiverade han slutligen sin tanke, att vårt land i denna OO I sn sak just är egnadt att ställa sig i främsta ledet inom kulturutvecklingen, i stället för att afvakta andra nationers föredömen. Vi hoppas bli i tillfälle att i sin helhet kunna meddela detta i alla hänseenden utmärkta anförande. Hrr Ekenman och v. Geijer uttalade sig på det lifligaste för reformen. Grefve Henning Hamilton uttalade sig icke direkt i sjelfva saken, men uttryckte endast den önskan, att man icke för den ena eller andra uppfattningen af frågan måtte söka stöd i kristendomen eller den heliga skrift, i sammanhang hvarmed han belyste betydelsen af åtskilliga bibelspråk; hvarjemte han yttrade, att det vore omöjligt att afgöra, hura lång tid en menniska behöfde att komma till ånger och bättra sig, emedan omvändelsen endast skedde till följd af en omedelbar nådeverkan af Gud; och denna skulle man understundom kunna få fåfängt förbida under en längre tid, då den deremot stundom kunde komma och verka såsom en blixt. Hr Bergstedt yttrade sig vältaligt och med djup rör dödsstraffets gräslighet, icke med atseende på brottslingen, utan på samhället, som vid hvarje tillfälle, då samhällsmakten, med kallt blod och utan nödvärnets rätt samt dertill lutan full säkerhet att begå ett juridiskt mord, tager ett mentåskolif, känner gig smärtsamt berördt i sina innersta fibrer. Hr Land gren medgaf, att dödsstraffet är ett ondt och att det icke är något godt uppfostringsmedel för folket att låta det emellanåt lukta blod, men trodde tiden ännu ej, vara inne I för dödsstraffets afskaffande. Afven — hrr ) Casperson och Frisk uttalade sig i korthet emot utskottets förslag. KI. !2 12 var disku j ionen afslutad. Framställd proposition å utskottets förslag besvarades med mycket blandade ja och nej. Ordföranden förklarade sig anse nej öfvervägande. Votering begärdes, men på derom enskildt uttalad önskan afstods derifrån. Frih. Staöl von Holstein anmälde sin reservation mot beslutet. Innan frågan om dödsstraffet företogs biföll kammaren efter en kort öfverläggning I statsutskottets förslag rörande markegångsj sättningarnes förrättande, hvilket förslag således nu är af båda kamrarne antaget. Andra lammaran hohandlada 3 sår aftan