gade aldrig huru hon befann sig, och gjorde ej heller, utom de vanliga rasterna, något uppehåll under vägen. Då Catharine återfick sansningen var hon längt från Wyoming. I början trodde hon att allt hvad hon nyss upplefvat hade varit en dröm; men slutligen kom det långsamt reda i tankarne och i minnet äfven. Hon lyftade upp bufvudet och kallade med svag röst på sim dotter. Thamerou hörde det, drog gardinerna för hängbåren åt sidan och sade: Jag är här, moder. Icke du, hviskade den sjuka; det var icke dig jag ropade på. . Hon föll tillbaka på kuddarne, alltför svag för att tala, till och med för att tänka sammanhängande. Dag efter dag förblef hon i samma tillstånd, läg stilla och lyssnade till Thamerous stämma och till det entoniga trampet af vildarnes steg då de buro henne framat. Hon mindes blott att Murray var död; hans kalla, bleka ansigte tycktes alltid ligga på kudden bredvid hennes. Hon hade återfunnit sin dotter — sin make — båda lefde, och hon var skild från dem,, kanske för evigt. Det var bättre så. Annu ett möte med maken och dottren, ja, till och med ett redigt minne af dem båda, skulle kanske återfört det vanvett, som det fria lifvet i skogen så länge hållit borta från hennes hjerna. Hvilka sorgliga timmar hon sålunda tillbragte! Ur stånd att strida med sin ångest, måste hon låta den ligga som en tung börda sitt hjerta; hvarje glad förhoppning, som i fordna dagar lyst för henne, var nu död. Det var godt att hon kunde se tillbaka på sin ungdom nästan som på en annan menniskas lif. (Forts.)