Hederliga, gamla furie, mumlade Butler. InJag skall ej behöfva göra mig mycket besvär för att få henne fram så längt jag vill. Högt tillade han, i det han artigt böjde sitt hufvud: jag vet att drottning Esther är allsmäktig. Stannar ni länge hos oss, frågade hon jutan att synas märka smickret. Nej, svarade han, jag måste följa min far till Niagara — vi skola få fullt upp att göra der. Gån, sade hon. Om ni kommer åter med seger, är ni välkommen. Frukta ej, svarade Butler, jag skall söra mitt bästa. Thamerou stannar qvar won skulle blott vara oss i vägen. D återkommer hoppas jag ej mera finna tharine Montour i all sin fordna oförskämdhet och makt, täflande med er. Drottning Esther lade sin hand på hans arm; hon ämnade säga något, men hejdade sig helt tvi ehuru blixten i hennes öga förrådde mörderskan i hennes hjerta. Med en åtbörd som antydde att samtalet dem emellan var slut, vände hon Butler ryggen och dref sin häst framåt i skarpt traf. På femte dagen skildes de båda kårerna åt; de kungliga trupperna drogo bort till Niagara, medan indianerne fortsatte sitt tåg till Senecasjön. Thamerou var utom sig öfver att så snart åter skiljas från sin make, men han lofvade att inom kort komma åter och visade henne å stor hjertlighet och ömhet, att hon snart lugnade sig. Sedan han lemnat dem, upptogs hon också så helt och hållet af värden om sin mor, att hon knappt hade tid att änka på sin ensamhet. — Catharine Montours tillstånd var högst betänkligt, och i många dagar svi fvade hon mellan lif och död; men höfdingen frå