Aftonbladet – 2 mars 1868, sida 1

nen. NO VT MD HALV — Bankoutskottets ogillande yttrande om bankofullmäktiges beslut; att vid infriandet af riksbankens sedlar utlemna smärre silfvermyat, i den uppenbart erkända afsigten att verka till upphörande af silfveruttagningarne, har nu varit föremål för öfverläggning äfven i första . kammaren. Vi äro benägna att tro, att redan den öfverläggning, som egde rum i ämnet inom andra kammaren, skulle ha gjort det ganska svårt för bankofullmäktige att bringa will verkställighet ett för riksbankens kredit och anseende och för det svenska sedelmyntets värde så betänk. ligt beslut som det ifrågavarande. e skäl, som anfördes under kammarens öfverläggning, till stöd för bankoutskottetsi ämnet uttalade åsigt, voro nemligen så klara och öfvertygande, att det knappast lider pågot tvifvel, att det moraliska inflytandet af denna öfverläggning var vida mäktigare än det med rätt stark majoritet fattade beslut, genom hvilket kammaren förklarade sig icke gilla det af utskottet uttalade klander. Det gynnsamma resultat, som vi sålunda hoppades redan af förhandlingarne i andra kammaren, måste vi numera anse såsom med säkerhet vunnet sedan i lördags afton första kammaren, efter en intressant och ämnet uttömmande diskussion, med 57 röster mot 40 lade utskottets yttrande till handlingarne, utan att vidfoga något ogillande deraf, hvilket af minoritetens talare ifrigt påyrkades. Detta första kammarens beslut är så mycket mer anmärkningsvärdt, som redan vid öfverläggningens — början bankofullmäktiges ordförande, kammarens vice talman, f. d. statsrådet Fåbreus, kastade hela tyngden af sitt stora personliga anseende och inflytande i vågskålen, för att framkalla ett underkännande af utskottets klandervotum, Hr Fåhreos sökte göra för kammaren ännu svårare att låta vid utskottets yttrande bero, derigenom att han sjelf hotecknade detsamma såsom särdeles graverande för fullmäktige och innefattande, såsom han wttryckte sig, näst beskyllningen för olofligt tillgrepp, den svåraste tillvitelse, som kan göras en bankstyrelse,. Bankofalmäktiges försvarare sökte föröfrigt äfven i denna kammare gå på sidan om det, hvarom frågan egentligen handlade, genom att argumentera om det obetydliga belopp qvaxtspecier, som en gång under förliden höst vid silfvervexling blifvit utlemnadt. Tagande denna vexlingsoperation till utgångspunkt, företog sig till exempel hr Nordström att genom vidlyftiga lärda deduktioner, framförda. med vanlig säkerhet och vanlig elegans i formen, bevisa, hvad ingen menniska bestridt, nemligen befogenheten af en sådan åtgärd och omöjligheten för banken att städse ha i förråd så mycket mynt af hvarje valör, som tilläfventyrs kunde af någon påfordras, Vida märkligare än dessa oupphörligt förnyade försökgatt blanda bort saken, var likväl den omständigheten, att bankoutskottets egen ordförande, frih. Tersmeden, som befann sig bland de ifrigaste försvararne för fullmäktige, kunde inför kammaren framkomma med ett så vilseledande påstående som dot, att då vid vesling silfver utlemnas i småmynt, så, räknas det ej, utan väges, Det upplystes snart, att detta icke var med sanna förhållandet öfveronsstämmande; men man borde i sanning ha kunnat vänta af en ordförande i ett bamkoutskott, dels att han, innan han framkom med en för frågans bedömande i så hög grad afgörande uppgift, skaffat sig tillförlitlig underrättelse om dess sanningsenlighet, dels att han bort kunna uträkna, att or denna uppgift varit riktig, så hade fullmäktiges beslut att försvåra silfveruttagningarne genom utlemnandet af småmynt, varit helt och hållet betydelselöst, utskottets betraktelser och anmärkningar der öfver fullkomligt obehöfliga, och kamrarne skulle under två långa plena ha talat helt och hållet i vädret, då de diskuterat ifrågavarande angelägenhet. Får sedelhafvaren sin falla vigt i silfver enligt sedlarnes lydelse, så 7 har han ingenting mer att begära, detta silfver må nu till honom lemnas i större eller mindre myntstycken. Men silfret utlomnas icke efter vigt vid silfvervexling i . svenska riksbanken, och det var derföre som fullmäktige trodde sig kunna genom utlerunandet af småmynt åsamka sedelinnehafvaren en sådan förlest, att han skulle derigenom afhållas från att begära silfver. Det visades emellertid under debatten, hvad äfven den ringaste eftertanka måste gifva vid handen; att en sådan åtgärd, om den skulle sättas i verket hvilket lyckligtvis icke