Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 3

Jjuryman 1 ett tryckfrihetsåtal, men då juryn kompletterades anhöll käranden, en handJande Hedström, att Sturzenbecker måtte tillfrågas om han icke hade behof af någon positiv religion. Hvarför inte gå ännu längre och begära, att den för fritänkeri misstänkte jurymannen måtte åläggas att besöka sin själasörjare för att taga en ny kurs i den rena evangeliska läran. Bland stridigheter inom kyrkan på senare tider har knappast någon väckt så stor uppmärksamhet som striden om altartaflan i Ladugårdslandskyrkan. Hela församlingen står i harnesk och är delad i två partier: Schröderianare, eller de som vilja behålla den gamla altartaflan, och Malmbergianare, de som försvara den nya. De förra hafva gjort hr Malmbergs tafla till skottafla för sina sarkasmer, och de senare utdöma den mörka hållningen i Schröders gamla altarmålning. Partistridens hetta har redan stigit till en betänklig grad och ingen kan säga hur allt detta skall sluta, om genom ena batalj eller en allmän omröstning. Medan Ladugårdslands församling väntar på den Salomo som nöjaktigt skall afgöra tvisten vilja vi återgå till teatern och se om der finnes något mera för krönikan. Vår dramatiska scen har fiffat upp sig i den hvita halsduken, för att se högtidlig och vigtig ut, nu när det lider till det stora ögonblicket då teateranslagets öde skall afgöras. Och i sanning, om teatern alltid vetat att a väl a sina prydnader, så skulle ingen afva skäl att klaga öfver teaterns förfall. Den andra nyheten på samma scen är Den förbjudna frukten. En gammal regel säger att ingenting är mera omtyckt än den förbjudna frukten, men ingen regel är utan undantag, och Camille Doucets komedi är just undantaget. Det är visserligen ett högmålsbrott att gäspa åt en pjes som är skrifven af generaldirektören öfver de kejserliga teatrarna i Paris, men vår publik är nu gång sådan att den framförallt hyllar den satsen att alla brancher är bra utom den tråkiga. För att ytterligare bevisa detta skänker man sitt bifall till skämtet Endast tio öre, hvars värde som dramatisk produkt i det närmaste angifves af titeln. En liten intressant teaterhistoria är den om Storhertiginnan af Gerolstein, som af censuren förbjöds att visa sig inför publiken i Helsingfors. Mången har säkert funderat utan att finna någon förnuftig orsak till detta förbud; men se här några upplysningar som kunna gifva en aning om. rätta förhållandet. Pjesen uppfördes i Abo tre gånger i Decemr 1867, utan något hinder från censuren. iledes kan ni lätt tänka er att man icke nekat storhertiginnans uppförande i Helsingfors af det skäl att pjesen är förbjuden i Petersburg, ty då skulle, den ju följaktligen ifven vara förbjuden i Abo. Då pjesen inemnades till censuren i Helsingfors svarades ;mellertid ett bleklagdt nej, och det fastän pressöfverstyrelsen förklarat att intet i pjesen fanns som enligt gällande pressförordning unde hindra dess uppförande. . Men hvad är då rätta orsaken? frågar ni utan att hegripa det ringaste. Omöjligt att vara derpå, ty direktionen för den stående atern i Helsingfors lärer till och med varit ,etänkt på att upptaga den glada operetten, ch om någon begriplig orsak förefunnits, å skulle helt säkert icke några sådana funleringar kunna uppstå hos en inhemsk diektion som bör känna till hvad som är tilåtet eller förbjudet. Det ser således ut som m det ifrågavarande förbudet tillkommit enlast för Arkadiateaterns skull. — Richard.