ket omgifna gardens midt, der de nedlade sina vapen. Qvinnorna och barnen samlade sig i grupper och äsågo med förtviflan i bjertat, huru de, som dödat deras makar och fäder, nu med flygande I anor och smattrande trumpeter höllo sitt intåg i fästningen. De voro delade i två kolonner. Den ena anfördes af öfverste Butler och hans son; för den andra, som uteslutande bestod af indianer, Giengwatah och drottning Esther i Indianerna ströko ett slags svart färg ide besegrades ansigten, för att genom detta märk em om kerhet till lifvet. Men qvinnorna och barnen, som ej stodo vildarnes välmenta försigtighetsmått, drogo sig rysande undan deras vidrörande. Och indianerna, som i sin ordning missförstodo detta, frågade sedan ej mera efter kapitulationen, utan började som vanligt bränna och plundra i trakten. Under detta sorgliga uppträde hade mis sionären anländt till fästningen. Han var var ännu blekare och dystrare än förr. Han frågade efter Mary och man sade honom att hon befann sig i Kingston. Om hennes formoder och syster visste man ingenting. Han gick genast ned till Kingston och fann Mary i det anvisade huset, der hon låg på en simpel säng, blek och uttröttad, men med ett utseende af tålamod och undergifvenhet, som rörde honom nästan till tårar. Jane och farmodren voro också här, men de hvilade i ett annat rum, hade folket i huset sagt. År ni sjuk? sade Mary och räckte honom handen. . Han förmådde ej svara, utan skakade blott på hufvudet. (Forts.)