Aftonbladet – 29 februari 1868, sida 2

Istolte, bleko man så nära henne, som han kallat sin maka, utan någon tanke på hvad Isom mot honom sjelf blifvit brutet. Bland tufvorna värmare källan syntes en (annan olycklig varelse. Thamer u satt der på marken och säg i stum förtvifian på modren. Det smärtfalla uttrycket försvann småningom ur Catharines an te; hon slog upp ren och säg på Murray, Hon säg att vetten stod på hans panna och tog hans and i sin. Grefvinna, tala till mig — säg blott ett ord! Jag bönfaller i himlens namn säg detta ord innan det är för sent! Sägatt ni förlåter mig,, stammade han. Det låg en djup ängestfull förtviflan i dessa ord, som kunde vunnit förlatelse af de döda. försökte tala; hennes läpe sig och i hennes ögon kom en Jjus Murray föll tillbaka och ippte hennes hand. Skulle han då inträda i evigketen med detta tvifvel olöst? — aCaroline,, sade en lag, bruten stänm och ett upprördt, sorgset anlete böjde öfver henne, förlat denne man så söm jag redan förlåtit honom, innan han dör. Den hand, som Varnham fattade, var kall, men den tryckte sakta hans och hon uppslog ögonen emot honom med en hjertlig och tillitsfull blick. Ett mildt och nästan heligt uttryck, ett leende likt ett oskyldigt barns, bredde sig öfver Catharines drag och en ljuf hviskning, som innebar mer än förlåtelse — frid och Jugn — nådde den döendes öra. Store Gud, j Jag tackar dig att du förunnat mig din nåd, så att jag kunnat tillgifva denne an! utbrast Varnham; hans ansigte nedsjönk mot bröstet och han gret ötverljudt, som af glädje öfver att hafva fått sitt lifs käraste önskan uppfylld.